Pingströrelsen saknar hållbarhetsarbete

Fick ihop en debattartikel till den kristna dagstidningen Dagen. Utdrag nedan;

”Bristen på möjlighet till källsortering samt alla engångsartiklar i plast under årets Nyhemsvecka väcker många tankar.

Mer övergripande väcks frågan om hur hållbarhetsarbetet inom Pingst egentligen ser ut. Både Equmeniakyrkan och Svenska kyrkan har tydliga riktlinjer för en hållbar rörelse, medan en googling på ”Pingst” och ”Hållbarhet” inte ger en enda relevant träff. ”Pingst” och ”Miljö” ger tio år gamla nyheter om ett nätverk som inte varit aktivt sedan 2011.

Till nästa års sommarkonferenser önskar vi att samfundet tagit tydliga steg mot en mer hållbar rörelse, som fokuserar på vår gemensamma livsmiljö över hela världen. Det finns enorma möjligheter när vi som pingströrelse tar hotet mot vår Guds skapelse på allvar, och ställer om till en hållbar rörelse.”

Läs hela debattartikeln på Dagen.se

Vi har inte råd…

… Att ta emot fler flyktingar

… Att fasa ut fossila bränslen

… Att bygga ut en fungerande sjukvård

… Att minska klyftorna i samhället

… Att gå från tillväxt till utveckling

Däremot kan vi samla ihop 7 miljarder kronor till återuppbyggnaden av Notre Dame på några timmar.

https://www.dn.se/nyheter/varlden/fransk-miljardar-lovar-pengar-till-uppbyggnaden-av-notredame/

Branden i Notre Dame är en tragedi i stora mått. Kultur och historia är otroligt viktigt. Men denna insamling måste ställas i kontrast mot våra övriga samhällsproblem, och miljöproblem.

Hur gör man insekter viktiga?

På samma sätt som mitt tidigare inlägg handlade om att förklara varför man ska bry sig om nyckelbiotoper, handlar det här inlägget om varför man ska bry sig om insekter.

Idag blev jag väldigt glad över att DN skrivit massor om hur våra insekter, speciellt bin, är på väg att utrotas.

Våra insekter är det som gör att vi kan odla. Och våra insekter utplånat vi bland annat genom bekämpningsmedel som vi menar ska effektivisera våra skördar. Det är kortsiktigt tänkt.

Våra bin dör också på grund av varroakvalstret som kommit hit med importerade samhällen (från en ekologi där de är en del av ett kretslopp, och självbekämpas).

Vi kör robotgräsklippare som aldrig låter en maskros dyka upp för biet att pollenera, våra kommuner klipper nitiskt alla våra grönytor för att det ska de trevligt ut, och skapa arbetstillfällen.

Men när biet dör, försvinner vår matproduktion och försörjning.

När biet dör, dör världen som vi känner den.

Våga vägra besprutad mat. Våga vägra välklippta gräsytor. Våga gå mot strömmen. Skaffa bin. Det är mitt nästa steg i livet. Jag går en grundkurs i biodling, och det är något som arrangeras över hela landet.

Varför allt prat om klimat?

Den frågan ställer jag mig också ibland. Det blir ju lite tröttsamt.

Speciellt när folk tenderar att missbruka ord som ”klimatångest”, när man i vissa fall kanske menar dåligt samvete, eller en oro.

Hur som helst gjorde den här grafen från en debattartikel i dagens DN, där 270 klimatforskare ställer sig bakom Greta Thunbergs krav, det tydligt för mig:

Sedan år 2000, då var jag 12 år, har vi ökat våra globala CO2-utsläpp med mer än 30 procent. Inte konstigt att krisen börjar bli på riktigt.

Miljöpartiet grundades 1981, och redan i 1988 års valmanifest fanns klimatfrågan med. Idag talar alla politiker om klimatet, men få visar realistiska lösningar på problemen.

Vi behöver en gemensam omställning, en solidarisk fördelning, för att ta oss från var vi är, till vart vi ska utan att tappa vår mänsklighet på vägen.

Idag arrangeras #globalstrikeforfuture, där vi demonstrerar för att politikerna ska ta klimatfrågan på allvar, och inte begrava den i fina ord.

Nyckelbiovadå?

I Januariavtalet förhandlade Centerpartiet fram att regeringen skulle stoppa Nyckelbiotopsinventeringen, med argument att det skulle skada skogsägare ekonomiskt om deras skog plötsligt skulle bli skyddsvärd.

Problemet är bara att skogsägarna frivilligt gått med på att inte avverka nyckelbiotoperna, för att kunna ta högre betalt för sitt virke som då blir hållbarhetsmärkt.

Nyckelbiotoper skyddas inte av miljöbalken, utan av hållbarhetsmärkerna FSC och PEFC.

Nu urvattnar alltså Centerpartiet hållbarhetsmärkerna, och lurar konsumenter, som tror att de betalar för hållbara material, men som kan vara lika ohållbart som det billigare alternativet.

Nyckelbiotopsinventering är inget miljöflum, det är förutsättningen för att vi ska kunna säga att vårt svenska skogsbruk är hållbart. Men med hjälp av Centerpartiet så behåller skogsindustrin kakan samtidigt som de äter den.

De certifierar sitt virke som hållbart och får högre betalt för detta – utan att veta om det är hållbart eller inte.

Här är en väldigt bra artikel om detta, med förslag på hur skogsindustrin bör agera för att kompensera sin egen ekonomiska förlust på grund av nyckelbiotoperna:

https://www.gp.se/debatt/hållbarhetsmärkningen-på-virke-saknar-substans-1.13266638

Kreativitet är guld värt

Det kan jag hålla med om.

Men att vi lever i en så övergödd ekonomi, där man gör reklam med 24 karats guld, för att göra en poäng. Det är svårt att greppa.

https://www.resume.se/nyheter/artiklar/2019/03/04/guldaggskampanjen/

Och att tavlorna sedan skänks ”till några av Sveriges mest populära reklamskolor för att påminna morgondagens kommunikatörer om vikten av deras framtida kreativa insatser.” känns ju lagom rättfärdigande.

Att sedan gruvdriften för att bryta guld i många fall leder till social utsatthet, miljöproblem och dödsolyckor, gör att hela idén känns än mindre kreativ.

Nej, att annonsera för guldägget med äkta guld, är inte kreativt. Det är lathet och osmaklighet.

Mår du bra?

Här var en enkel debattartikel som diskuterar sambandet mellan tillväxtjakten och ökad psykisk ohälsa:

https://www.dn.se/asikt/vi-maste-leva-lugnare-for-att-radda-manskligheten/

Ulrika Ernvik, som författat artikeln, menar att det både är sant och falskt att ett arbete leder till ökad psykisk hälsa. Det är ju vanligt att påstå det.

Känner du tillhörighet, mening och möjlighet att anpassa ditt arbete utifrån dina egna förutsättningar, så ja, menar hon, då kan det leda till ökad psykisk hälsa.

Men i övrigt, om du inte upplever en meningsfull arbetsplats anpassad efter dina förutsättningar, då kan det istället motverka.

Hon menar istället att den tryggaste vägen till psykisk hälsa är natur, tid för människor och kreativitet.

Och mellan raderna läser jag att vår överkonsumtion istället för att göra oss lyckligare och rikare, istället tömmer våra möjligheter till rika liv.

+1

2018 var ett knepigt år.

Man kan göra yttre förändringar i livet som man tror ska fixa det där som skaver i livet.

Byta jobb, köpa ny bil, hitta på nya hobbies, återuppliva gamla, uppfylla barndomsdrömmar, eller vad det nu kan vara. Allt detta har jag gjort i år.

Den jobbiga realismen när det som skaver finns kvar, trots dessa yttre förändringar. Kanske blir det till och med värre.

Yttre, ytliga, materialistiska, kommersiella saker löser oftast ingenting.

Låt oss därför, 2019, lägga bort konsumtionsmönsteer och fokusera på livet, på insidan. Spendera vår tid i naturen som uppfyller själen med liv. Låta livet sakta ner, om bara för korta stunder, för att ge utrymme åt reflektion.

Och låt oss alla bli långsammare att kommentera på internet. Som Åsa Romson skriver i sin bok ”Från tränselavgifter i Stockholm – till klimatavtal i Paris”, att hon tidigt 2000-tal var gruppledare för Miljöpartiet i Stockholm, och fick ta emot många samtal från kritiska medborgare, men aldrig använde någon den ton som idag råder på sociala medier.

Nu lägger vi ett år till historien, och kliver in i ett (gott?) nytt år.