Rubrik

Utanför fönstret ser jag landmärkena susa förbi. Gamla och för mig nya. En ängslig känsla kryper sig på mig.

Jag har varit här så många gånger tidigare. Det har varit mitt hem och en plats jag aldrig skulle lämna. Men då var jag en annan man. Märker någon skillnaden, nu då jag är här?

Eller går jag tillbaka till den jag var, av ren vana eller på grund av vad som förväntas av mig?

Jag tittar ut genom fönstret igen. Jag ser en stad, som får mig att tappa tron på att vi kan vända om. Skala ner.

Öppnar nyhetsappen.

Läser om avhopp från kärnvapenavtal. Läser om hur Venezuela gått från välstånd till kaos. Reflekterar över hur den trygghet jag växt upp med väldigt snabbt kan tas ifrån mig.

Längtar hem igen. Till familjen. Barnen. Känner mig inlåst. Vill hem till friheten. Lugnet.

Fast även där är jag en outcast. Där är jag han från staden. Fast staden har lämnat mig, och jag den. Jag lever i ett limbo.

Vem är jag nu?

+1

2018 var ett knepigt år.

Man kan göra yttre förändringar i livet som man tror ska fixa det där som skaver i livet.

Byta jobb, köpa ny bil, hitta på nya hobbies, återuppliva gamla, uppfylla barndomsdrömmar, eller vad det nu kan vara. Allt detta har jag gjort i år.

Den jobbiga realismen när det som skaver finns kvar, trots dessa yttre förändringar. Kanske blir det till och med värre.

Yttre, ytliga, materialistiska, kommersiella saker löser oftast ingenting.

Låt oss därför, 2019, lägga bort konsumtionsmönsteer och fokusera på livet, på insidan. Spendera vår tid i naturen som uppfyller själen med liv. Låta livet sakta ner, om bara för korta stunder, för att ge utrymme åt reflektion.

Och låt oss alla bli långsammare att kommentera på internet. Som Åsa Romson skriver i sin bok ”Från tränselavgifter i Stockholm – till klimatavtal i Paris”, att hon tidigt 2000-tal var gruppledare för Miljöpartiet i Stockholm, och fick ta emot många samtal från kritiska medborgare, men aldrig använde någon den ton som idag råder på sociala medier.

Nu lägger vi ett år till historien, och kliver in i ett (gott?) nytt år.

Lördag

För en vecka sedan fann jag mig på Wettershus Retreatgård för en helgs tyst retreat. Att i tystnad dela gemenskap och måltider med andra människor är rätt så magiskt, och kombinera dessa med djup eftertanke och andakt. Något jag som småbarnsförälder sällan får möjlighet till.

Under retreaten lästes en bön som fastnade hos mig:

Gud, idag ber vi särskilt för den skapelse du anförtrott oss att förvalta. Vi tänker på djur och natur, all skönhet och glädje vi får ta emot.

Vi ber om vishet för makthavare som fattar beslut som på gott och ont berör den livsmiljö vi alla delar. Vi ber om förstånd att inse när vår livsstil går över gränser som förstör för annat liv och andra levande.

Vi ber om insikt och kraft att vända om till enkelhet och närhet, och ett hållbart sätt att leva.

Saker att störa sig på

  • När man ser någon dricka te med tepåsen kvar i koppen
  • När man hör någon upprepa ordet ”Hallååå” i evighet efter att någon av parterna tappat mottagningen på telefonen
  • När man hör sitt eget argument komma från någon annan, och man inte riktigt känner att det landar

Det var fredagen den 30 november, när jag tillsammans med Miljöpartiet i Falköping deltog i en demonstration för klimatet, inför klimattoppmötet som börjar imorgon.

Kommunalrådet Karola Svensson (C) stod på trappan utanför stadshuset och tog emot demonstrationen i kylan (och påpekade att det idag sannerligen inte finns någon uppvärmning). Hon tackade för vårt engagemang och berättade om hur mycket bra kommunen gör. Hon fick frågan kring vad Falköpings Kommun tänker kring att installera solceller.

Och det var då det hände. Jag hörde mina egna ord.

”Frågan är hur de tillverkas, är de verkligen bra för miljön?”

Jag håller egentligen med om frågeställningen, men samtidigt önskar jag att kommunen skulle kunna ge bättre svar än det jag som är oinsatt kan komma med. Det måste väl finnas bättre och sämre tillverkare? Finns det någon sammanställning?

Jag tror det behövs en Fairphone för solceller, som kan garantera hållbarhet, både inom miljö och socialt.

Kanske är jag lite extra kritisk, när samma person står i bräschen för att lägga ner landsbygdsskolorna. Jag som trodde att Centerpartiet värnade om Landsbygden.

Ensamhet

Ramlade idag över en Essä i SvD som jag identifierade mig väldigt mycket i.

Den handlar om mödraskapets ensamhet, och beroende på vad du har för bild av papparollen och pappans plats i hemmet, så kan du finna detta både skrattretande eller förolämpande. Men jag hoppas du ändå kan förstå.

https://www.svd.se/i-ensamheten-med-barnen-vacks-min-varsta-skrack

”Jag tycktes ensam, fast än jag bodde mitt i stan, fast än jag hade en partner och ett barn” sjunger Frida Hyvönen i låten ”Vänner i vardagen”. När jag ser på min livssituation så har den väldigt lite gemensamt med annat som beskrivs i SvD:s artikelserie ”Den farliga ensamheten”. Det är osannolikt att en småbarnsmamma skulle dö och bli liggande i flera månader. Jag har inte flyttat till en ny stad där jag inte känner någon. När Statistiska centralbyrån mäter den svenska ensamheten används kriterier som hur ofta man har kontakt med andra, och om man upplever att man har någon att anförtro sig till. På den skalan är min ensamhet noll.

Handlar allt bara om min hopplösa hunger? Min oförmåga att nöja mig. Om att hela tiden vilja ha – mer och mer och mer och mer.

Självklart gör det det. Och naturligtvis har jag bannat mig för att jag – som har en man, två friska barn, ett hem, ett arbete, två föräldrar i livet – känner så här. Min ensamhet är patetisk, egoistisk, bortskämd och grotesk. Ett äkta lyxproblem. Kanske är det just därför den stör mig så. Jag borde ju kunna hantera den. Bara skärpa mig.

Tid

Igår satt Hannah och stickade en mössa, och kom fram till hur billigt det var, garnet till mössan kostade omkring 15-20kr.

Hade det inte varit så, att vi idag värderar vår tid så himla mycket, kanske vi hade kunnat skapa våra egna saker i högre grad.

Vi jobbar mer, för att tjäna mer, för att köpa mer grejer, så att vi tillslut inser att vi inte tycker det är värt tiden att göra våra egna grejer, så att vi köper fler saker vi hade kunnat göra själva, vilket resulterar i att vi måste jobba ännu mer för att bekosta detta, och har ännu mindre tid kvar att leva på.

Bara en tanke om en ond cirkel.

Arbetstidens tid är tidsbunden

Vårt skattesystem är byggt på att vi ska arbeta. Alla ska arbeta för att få sin del av vår välfärd. Därför tas förslag som förkortad arbetstid, och medborgarlön emot av liberaler och kapitalister som någonting absurt.

Men byter vi utgångspunkt, tar bort hur vårt skattesystem fungerar, skulle de komma till en annan slutsats då? Kanske inte hos kapitalisterna.

Idag läste jag en nyhetsartikel om digitalisering och automatisering av bygglovsprocessen hos Skövde kommun;

TV: Snabbare bygglov med roboten Bobbie

I tillväxtkritiska kretsar i Sverige som förespråkar medborgarlön och förkortad normalarbetstid talar man mycket om den här typen av effektiviseringar, där datorer och algoritmer förenklar vårt arbete, och maskiner kan göra vårt arbete till en lägre kostnad. Systemet hos Skövde Kommun är ett tydligt exempel på detta. Borde inte detta göra att vi slipper jobba lika mycket?

Om vi fortsätter med dagens skattesystem så kommer vi fram till slutsatsen att det inte går, eftersom vår arbetstid och lön bekostar vår välfärd.

Men då borde vi kanske istället fundera på om vi inte istället ska förändra vårt system?

Jag kikade på lite statistik över BNP-tillväxt och Löneutveckling mellan 1992 och 2016. Jag är långt ifrån att kalla mig själv för ekonom, och det finns många faktorer att ta med i beräkningarna egentligen, men jag tycker ändå det är intressant att göra jämförelserna.

Enligt den här statistiken från Statistiska Centralbyrån så har snittlönen i Sverige ökat från 14700kr 1992 till 33800kr 2016. Det är en ökning med 230%.

Samtidigt, har Sveriges BNP, alltså Sveriges totala omsättning, ökat med 270%.

Lönerna har alltså inte ökat i samma takt som vi producerar och säljer mer, och det är i sig inte så konstigt, eftersom vi digitaliserar och automatiserar processer, som gör att företag kan göra MER, och bredda sin verksamhet, och på så sätt tjäna mer pengar till en liknande investering i arbetstid.

Men där det blir väldigt mycket mer intressant är när vi kikar på hur klyftorna mellan låg och höginkomsttagare växt mellan 1991 och 2016. I det här excell-arket från SCB, ser vi att procenten av befolkningen som räknas som låginkomsttagare i Sverige gått från 7,3% 1991, till att nästan dubblas till 14,4% 2016. Likadant ser det ut när det kommer till höginkomsttagare, där har procenten gått från 3,5 1991 till 6,9% 2016. Men det blir till och med bättre. Om man kikar på landets top 1% och top 5% rikaste personer, har de top 1% blivit 195% rikare, medan landets top 5%, bara blivit 154% rikare.

Klyftorna ökar, de rika blir rikare, och de absolut rikaste dra ifrån, samtidigt som andelen låginkomsttagare ökar.

För mig är det ett tecken på systemfel.

Min slutsats är att sedan digitaliseringens inträde i historien, så har företagen kunnat producera mer till en lägre kostnad, och därför kunnat ta ut större vinster, och högre löner åt de i topp-position istället för att antingen ge bättre löner åt de längre ner i hierarkin eller att förkorta arbetstiden.

Borde vi därför inte se över vårt välfärdssystem, och se till att beskatta någonting annat än arbetstid, för att fördela pengarna mer rättvist?

4% är mindre än 4 jordklot

Idag presenterade WWF sin rapport Living Planet 2018, som konstaterar att 60% av alla vilda ryggradsdjur har försvunnit sedan 1970. Och att bara 4% av alla däggdjur är vilda, 60% är tama(boskap & husdjur) och 36% är människor.

Samtidigt konstaterar artikeln att vi i Sverige minskade vårt bestånd av vilda däggdjur redan innan 1970, i och med att vi var snabbare med att exploatera vår natur än andra delar av världen, som vi kritiserar när de gör det idag.

Rapporten konstaterar;

Den kraftiga minskningen av djurbestånden som pågår just nu beror på att djurens livsmiljöer försvinner eller krymper till följd av människans konsumtionsmönster. Det handlar om ett mer industrialiserat och storskaligt jordbruk, överutnyttjande av resurser som överfiske och tjuvjakt, men även urbanisering, anläggning av infrastruktur som dammar och vägar som skär av naturområden.

Under valspurten påstod bl.a. Jimmie Åkesson att vi i Sverige står för en bråkdel av världens utsläpp, och att vi därför ska fokusera vårt miljöarbete någon annanstans.

Det han inte nämner är att vi i Sverige idag lever som om vi hade naturresurser från 4 jordklot. Och globalt lever vi som om vi hade resurser som från 1,7 jordklot.

Därför faller argumentet platt att vi ska fokusera vårt miljöarbete någon annanstans. Vi måste ta ansvar för våra grannar och världsmedborgare, att inte förbruka deras naturtillgångar på distans. Vi måste också ta ansvar för vårt eget land och vår natur.

Annars kommer sånt som vi tar för givet att vara borta inom en snar framtid, och problemen som uppstår vid förminskad biologisk mångfald öka.

Här på Falbygden har vi väldigt mycket kajor. Min granne menar att när han kikar tillbaka bara 10 år så var det inte alls lika utbrett, och när han växte upp var det inte ett problem alls.
Det här är ett av de synligare resultaten av minskad biologisk mångfald.

Det här är de mer långsiktiga konsekvenserna;

– Siffrorna är otroligt skrämmande. Den här biologiska mångfalden är grunden för allt liv, för att vi ska ha fungerande ekosystem som vi är helt beroende av för att få vår mat, för att rena vatten och kunna andas, säger Vicki Lee Wallgren.

Men vad är då lösningarna på problemen?

Det finns ingen lösning som får tillbaka den biomassa vi blivit av med, men vi kan bromsa den fortsatta utrotningen. Här är mina tankar och förslag:

  1. Våra politiker måste sluta driva frågan om Tillväxt.
  2. I takt med att vi bromsar tillväxten, måste vi utveckla vårt tänk när det gäller Arbetslinjen.
  3. I takt med att vi bromsar tillväxten och arbetar mindre, kommer vi konsumera mindre.
  4. Men redan idag kan vi se till så att vi konsumerar ansvarsfullt.
    • Investera i kvalité, kvalité i både produktion och produkt. Hållbara produkter som påverkar miljön i minsta möjliga mån, och som har längre användbarhetstid. Förslag till din nästa telefon.
    • Ät mindre kött, och när du äter kött, se till att det är svenskt kött. Var obekväm och ifrågasätt köttets ursprung på restaurang, eller välj vegetariska alternativ.
    • Se även till att du handlar frukt & grönt efter säsong. Undvik varor med tveksamt ursprung. T.ex. Soja-produkter kan komma från områden som skövlar regnskog för yta till odlingarna. T.ex. Avocado kräver både stora områden och mycket vatten för odlingen.
    • Hitta gärna en lokal Rekoring, eller en gårdshandel där du kan handla dina råvaror, för högre kvalitet och veta att du alltid handlar efter säsong.
    • Använd allt du köper. Minska spillet. Minska överflödet. Handla Second Hand.
    • Använd bil & flyg i minsta möjliga mån.
    • Tro inte på att alla nya tekniska lösningar är svaret på miljöproblemen. Var kritisk mot systemet.