I helvete eller?

Jag är troende. Ibland lite motvilligt.

Fram tills för två år sedan, i 28 år av mitt liv, har jag varit övertygad om att alla som inte tror rätt hamnar i helvetet efter döden, går miste om Jesu förlåtelse och på något vis ska plågas i lika oändlig tid som de som lyckats tro rätt ska leva i någon sorts fantastisk tillvaro i Guds rike.
(Nån pastor förklarade att det förmodligen kommer kännas som ett jättelångt lovsångsmöte. Frågan är om han pratade om himlen eller helvetet.)

För tio år sedan, precis i slutet av mina tonår rubbades hela min världsbild. Det var det bästa som kan ha hänt mig, då det ryckte mig ut ur den svart/vita verklighet jag levde i, men det gjorde fruktansvärt ont då, och det gör ont fortfarande idag. Två, för mig, auktoritära kristna sammanhang hamnade i kollisionskurs gällande teologi. Min ungdomsgrupp i pingstkyrkan jag är uppvuxen i, och bibelskolan jag gick i efter gymnasiet i urpingstförsamlingen i stan.

Efter det har inte min tro varit densamma. Jag ansträngde mig för att fortsätta business as usual, men hamnade i en djupare och djupare spiral av depression.
Jag hamnade där att jag inte längre vågade tro, eftersom jag slutade tycka om kristna människor och deras värderingar och prioriteringar. Och om de förkroppsligar Gud & Jesus, så vill jag inte vara med.

Är det dessutom så att alla människor, alla vänner, klasskompisar, kollegor, som inte lyckats tro som vi tror att man ska tro kommer hamna i en evig plågande eld i helvetet efter döden, då finns det inget annat sätt att evangelisera på än de där konstiga sekternas sätt. Knacka dörr. Stå på torg och gapa i mikrofon om helvetets eldar och himelens änglar. Turn or burn. Alla måste ju bli utsatt för chansen att välja!
Då ville jag verkligen inte vara med.

Det ledde mig ner i en ännu djupare depression där hela min identitet rubbades. Jag vågade inte medge för varken familj eller vänner att jag inte ville tro längre. Inte vara kristen. Utan försökte ge ett sken av att jag trots allt mitt tvivel ändå var säker. På ett sätt var jag väl det(svårt att skaka av sig en sån hörnsten i sitt liv), men samtidigt inte.

Mycket av ovanstående är fortfarande sant idag. Jag vill inte bli placerad i det kristna facket. Speciellt inte i frikyrkofacket. Men en sak har förändrats, som gör att jag faktiskt har hittat en starkare tro på bibelns budskap än jag någonsin haft.

Jag tror inte på helvetet.

Jag tror att det är sant att Jesus dog för att ALLA människor.

Jag tror alltså att Gud vill ha alla människor i himlen, oavsett om de lyckats tro på det i den här världen eller inte.

Och det är vad många av de första kristna verkar ha trott. Det här är ingen nyhet, men det är bortglömt/ignorerat/anses ha för dålig ”rätta sig efter ledet”-kraft.


Några böcker i ämnet, med poänger jag tagit från dem:

Kärleken vinner (2011), Rob Bell, Libris

En fantastiskt bra bok, som leder läsaren väldigt smidigt fram till slutsatsen att alla människor är räddade, och välkomna i himlen. Jag var skeptisk, arg och bitter när jag började läsa. Jag flög när jag bara kommit halvvägs. Några poänger jag fortfarande minns:

  • Jesus får flera gånger frågan vad man ska göra för att gå in i Guds rike. Hade en pastor idag fått den frågan, skulle hen med stor sannolikhet svara: “Du ska med ditt hjärta tro, och med din mun bekänna att Jesus är herre”, samt att man ska döpas i Jesu namn.
    Jesus gör inte det. Han ger olika svar, olika vägar, olika lösningar till samtliga personer. Och slutsatsen blir: Ingen människa kan själv göra något för att gå in i Guds rike. Det är Jesus som gjorde det på korset.
  • Rob Bell talar även om en skillnad på Guds rike nu, och Guds rike då(efter döden). Valet att leva med Jesus idag, och vad det kräver av oss, samtidigt som evigheten i himlen är gratis för oss alla. Utan krav.
  • De kristnas uppdrag: Istället för att rädda människor från ett helvete DÅ, rädda dem från det helvete på jorden som så många upplever varje dag. Det som Jesus gjorde.
  • En bok värd att läsa.

Universalism the Prevailing Doctrine of the Christian Church During Its First Five Hundred Years (1899), John Wesley Hanson

Efter Rob Bells Kärleken Vinner kände jag ett sug att få mer än bara bibliska tolkningar under fötterna. Jag visste inte om jag vågade tro på det. Folk kan trots allt tolka in lite vad som helst i bibelns texter. Då hittade jag den här boken. Ett gediget verk, massor av jämförelser mellan texterna från kyrkofäderna som grundade den kristna teologin från ca år 70 fram till år 500. Nedan följer ett gäng slutsatser så långt jag hittills kommit i boken.

  • Under första århundraden efter kristi födelse, finns det i kristna texter inga tydliga referenser till en evig plåga. De nytestamentliga texterna inkluderat. Inom de judiska texterna finns inte heller denna världsbild. Översättningen är svår och tvetydlig.o
  • Av de första kyrkofäderna är majoriteten uttalat sk. Universalister, de som tror på en universell räddning, och speciellt bland de grekiska kyrkofäderna & första kristna var detta utbrett. De som läst texterna i originalspråket, och levt nära den kultur där det utspelade sig.
  • Apostlarna missionerade till ”hedningar”, icke-judar, romare, och andra och bland dem så var ”paganismen” utbredd, och inom denna livsåskådning fanns det sedan länge en idé om evig plåga för de elaka. Kristendomen var inte lika organiserad då som den är idag, och varken nya testamentet eller tydliga riktlinjer för kristen teologi var sammansatt, därför följde dessa idéer med in i kyrkan med de konverterade hedningarna, och har efter tid även påverkat/korrumperat kyrkans teologi.
  • Där flera kyrkofäder pratar om domen, används främst ord som snarare bör tolkas som en ”korrigerande” handling, än ett plågande straff.
  • Det sätt vi talar om helvetet idag, härstammar tillbaka till 1600-talet, och protestantismen. Inom katolicismen från ca år 400(när idén om ett förgörande straff börjar ta form) talar man om att människan kan bli räddad post mortum genom nära & käras bön om syndernas förlåtelse.
  • Det finns texter som menar att kyrkofäderna valde att inte predika budskapet om en universell räddning, för att få folket att rätta sig i ledet och få bukt med samhällsproblem. Att få folket att sluta göra elaka, brottsliga, ondskefulla handlingar om det fanns risk för en helvetesdom för det beteendet.
  • De första kristna beskrivs som människor som spred glädje kring sig. Den plågade, ”martyr”-bilden av kristna, som senare dominerade inom katolicismen, börjar inte framträda förrän efter ca år 400. I katakomberna under Rom där de första kristna är begravda, både martyrer och andra, är det symboler, och texter om hopp inristade, till skillnad från de romerska gravarnas texter. En symbol som återfanns, var en bild av Jesus, omringad av får, med en get över axlarna.
    Detta återspeglar inte människor som trodde att de som inte trodde skulle hamna i evig plåga. De trodde på de glada nyheterna om syndernas förlåtelse för alla. Inte bara lammen, utan även (de onda)getterna.
  • Idén om ett helvete börjar främst ta form efter att texterna börjat översättas till latin.

Jesus and Hitler: Salvation For The Worst Of Us, Salvation For All Of Us Through The Savior Of The World, Wes Fahlenkamp

Jag hittade Wes Fahlenkamp genom podcasten “Pastor with no answers”. Han gjorde väldigt dåligt intryck, och kunde inte få fram sin poäng(värden Joey Svendsen gjorde det inte lättare för honom heller). Det jag läst av boken har hållit ungefär samma defensiva ton som han höll under podcasten, och jag tyckte det var jobbigt att läsa. Så jag har lagt den åt sidan så länge. Men två poänger har jag fått med mig:

  • Ett kapitel ställer frågan “Får inte Gud som han vill?”. En väldigt bra fråga att ha med sig. Vill inte Gud att alla människor kommer till himlen? Vad är syftet att skapa nya människor, om majoriteten verkar gå en plågsam evighet till mötes? Är inte Gud allsmäktig? Är inte Gud… god?
  • Har källhänvisning till att majoriteten av de tidigaste kyrkofäderna var universalister, något som Kärleken Vinner påstod, utan källhänvisning.

I mitt eget grubblande, upplever jag det som att en pusselbit föll på plats. Bibelns budskap, och den övergripande berättelsen om människans fall och Jesu upprättelse, blev äntligen självklar och kraftfull.

Hade det varit så, att Gud gick hela vägen och själv dog på korset, för att sedan fortfarande vara i “underläge”, faller det enligt mig ganska platt om det krävs att man får tag på ”rätt” tro och i tro och handling ”ta emot” Jesus för att få tag på den ”ovillkorliga nåd” som enligt Bibeln inte kräver någon handling, men som enligt kyrkan idag trots allt alltså kräver en handling. Att ta emot.

Livet är en resa, och här är jag just nu. Jag vill att du respekterar det. Ge det en ärlig chans innan du förkastar idén, och respektera mig tillräckligt för att hålla en sansad, och nyfiken, ton om du tänkt kommentera detta på internet eller om vi ses.

Jag hoppas jag har fel

Idag läste jag om en gruvolycka i Kongo där minst 30 personer mist livet, som än en gång byggde på min skepsis mot att se ny teknik, teslor och andra elbilar som en lösning på klimathotet.

I Kongo bryts många av de ädelmetaller som används i ny teknik. Och mycket av det görs under tveksamma omständigheter. Som i den här gruvans fall;

Skredet inträffade efter kraftiga skyfall i området.  Nyhetssajten Mediacongo.net uppger att bristande underhåll av gruvan bidrog till att skredet utöstes.

Olyckor av detta slag är inte ovanliga i provinsens gruvanläggningar, skriver Mediacongo.net. Just denna gruvan beskrivs av AFP som ”informell”.

I elbilar används hemskt mycket av vissa av de mineralerna som utvinns i dessa gruvor, främst på grund av de stora lithiumbatterierna.

I en rapport som Amnesty International gjorde 2016, visar att de stora elektronikjättarna gör för lite för att förhindra att mineraler från gruvor som använder sig av barnarbete återfinns i deras produkter.

En uppföljning till den rapporten, visar att tillverkarna fortfarande inte gör tillräckligt. Efter nästan två år. Och Amnesty medger också att ribban för rapporten är satt väldigt lågt.

Och det här handlar enbart om barnarbete, problem som underhåll av gruvsäkerhet, utbildning och säkerhetsutrustning åt personal, slavlika arbetsförhållanden för vuxna, hälsofarlig arbetsmiljö m.m. Tas inte ens upp i rapporten.

Jag har liten tro till att modern teknik kommer rädda oss ur klimatkrisen. Allt som tillverkas har en kostnad på miljön, och som vi ser i såna här rapporter: även en kostnad för människovärdet.

Jag hoppas jag har fel, och att det här är ett problem som kan lösas inom rimlig tid. Men jag tror inte det.

Jag läste uttrycket ”Slipp räckviddsångest” i en betald redaktionell annons av en biltillverkare igår. Det är det som är främsta anledningen till att jag saknar tro för den elektrifierade framtiden. De flesta verkar inte nöja sig med lagom. Man ska ha det största batteriet i den flådigaste bilen.

Då har vi tappat bort miljönyttan i dimman av häftig teknik.

Att hjälpa miljön på plats

Jag har läst en hel del artiklar om miljön de senaste veckorna. Idag var inget undantag efter FNs rapport om att vi måste göra mycket mer för att ha möjlighet att nå målen i Parisavtalet.

I samtliga dessa artiklar, om det så handlar om vetenskapliga rapporter eller om en personlig krönika om en person som testat att leva ett enklare liv för miljöns skull, så dyker alltid samma kommentarer upp i diskussionsfältet.

”Det krävs stora politiska reformer, det spelar liten roll vad vi själva gör för individuella val”.

Det här låter så konstigt. Jag skulle vilja veta vad det är för reformer de tänker på, för det låter på den kommentaren som att det är någon annan som kommer att lösa problemen. Som att dessa ”stora politiska reformer” inte kommer påverka var och en, utan det är någon annan som kommer påverkas och lösa problemen.

I själva verket så finns det partier som har lösningar på problemen, men eftersom det är så pass ”stora politiska reformer”, är det få som vill lyssna. Vi vill ha business as usual, medan någon annan löser problemet. Det är obekvämt att tala om minskad materiell rikedom, ändrade levnadsvanor, och att kritisera arbetslinjen.

Kritiserar man tillväxt, skrattas man åt. Säger man att tekniken, och fler Teslor inte kommer lösa problemen, suckas man åt att ”inget är tillräckligt”.

Jag håller med om att det krävs ”stora politiska reformer”. Men för att de ska kunna gå igenom, behöver du och jag gå före och visa vägen, annars har jag svårt att tro att de kommer röstas igenom. Att göra en stor samhällsomställning, det gör vi ihop.

Tre år är en lång tid.

Det är mer än tre år sedan jag skrev här senast.

Sedan dess har vår första dotter blivit en riktig person. Vi fick en till dotter bara ett år senare, som även hon har en strålande personlighet.

Huset. På huset har vi kommit långt. Många har frågat under resans gång om vi börjar bli klara. Jag hade gärna svarat ja. Jag har ingen lust att bygga på det måste bygga på längre. Lägger heller tid på att skaffa höns och bygga hönsgård. Det har kommit från en omvärdering av min egen tid och de pengar jag tjänar. Jag vill leva ett liv. Inte jobba med massa saker för att kunna leva senare, när alla planer på vad vi ska bygga är färdigt.

Jag skrattade ofta åt diverse politiker som hävdade att de blivit andra personer, när de tog avstånd från uppgrävda citat som uttryckts 5-10-20 år tidigare.
Hur mycket kan man förändras på 5 år? ifrågasatte jag ofta. Ens kärnvärderingar kommer alltid förbi desamma. Och så är det kanske för många, och i ett senare skede i livet än där jag är – kan det nog också vara ännu mer sant. Men jag har bevisat för mig själv att en person kan verkligen förändras på bara några år. För jag är inte samma person som köpte det här huset för 4 år sedan.

Jag tog bort mitt facebook-konto idag. Efter 11 år var det verkligen på tiden. Det första meddelandet jag skrev på facebook, var till personen som propsade för att jag skulle gå med, där jag hade skrivit: ”Det här var en konstig sida”.

Undrar hur livet hade sett ut om det var det enda jag skrivit där.