+1

2018 var ett knepigt år.

Man kan göra yttre förändringar i livet som man tror ska fixa det där som skaver i livet.

Byta jobb, köpa ny bil, hitta på nya hobbies, återuppliva gamla, uppfylla barndomsdrömmar, eller vad det nu kan vara. Allt detta har jag gjort i år.

Den jobbiga realismen när det som skaver finns kvar, trots dessa yttre förändringar. Kanske blir det till och med värre.

Yttre, ytliga, materialistiska, kommersiella saker löser oftast ingenting.

Låt oss därför, 2019, lägga bort konsumtionsmönsteer och fokusera på livet, på insidan. Spendera vår tid i naturen som uppfyller själen med liv. Låta livet sakta ner, om bara för korta stunder, för att ge utrymme åt reflektion.

Och låt oss alla bli långsammare att kommentera på internet. Som Åsa Romson skriver i sin bok ”Från tränselavgifter i Stockholm – till klimatavtal i Paris”, att hon tidigt 2000-tal var gruppledare för Miljöpartiet i Stockholm, och fick ta emot många samtal från kritiska medborgare, men aldrig använde någon den ton som idag råder på sociala medier.

Nu lägger vi ett år till historien, och kliver in i ett (gott?) nytt år.

Lördag

För en vecka sedan fann jag mig på Wettershus Retreatgård för en helgs tyst retreat. Att i tystnad dela gemenskap och måltider med andra människor är rätt så magiskt, och kombinera dessa med djup eftertanke och andakt. Något jag som småbarnsförälder sällan får möjlighet till.

Under retreaten lästes en bön som fastnade hos mig:

Gud, idag ber vi särskilt för den skapelse du anförtrott oss att förvalta. Vi tänker på djur och natur, all skönhet och glädje vi får ta emot.

Vi ber om vishet för makthavare som fattar beslut som på gott och ont berör den livsmiljö vi alla delar. Vi ber om förstånd att inse när vår livsstil går över gränser som förstör för annat liv och andra levande.

Vi ber om insikt och kraft att vända om till enkelhet och närhet, och ett hållbart sätt att leva.

Saker att störa sig på

  • När man ser någon dricka te med tepåsen kvar i koppen
  • När man hör någon upprepa ordet ”Hallååå” i evighet efter att någon av parterna tappat mottagningen på telefonen
  • När man hör sitt eget argument komma från någon annan, och man inte riktigt känner att det landar

Det var fredagen den 30 november, när jag tillsammans med Miljöpartiet i Falköping deltog i en demonstration för klimatet, inför klimattoppmötet som börjar imorgon.

Kommunalrådet Karola Svensson (C) stod på trappan utanför stadshuset och tog emot demonstrationen i kylan (och påpekade att det idag sannerligen inte finns någon uppvärmning). Hon tackade för vårt engagemang och berättade om hur mycket bra kommunen gör. Hon fick frågan kring vad Falköpings Kommun tänker kring att installera solceller.

Och det var då det hände. Jag hörde mina egna ord.

”Frågan är hur de tillverkas, är de verkligen bra för miljön?”

Jag håller egentligen med om frågeställningen, men samtidigt önskar jag att kommunen skulle kunna ge bättre svar än det jag som är oinsatt kan komma med. Det måste väl finnas bättre och sämre tillverkare? Finns det någon sammanställning?

EDIT: Här är en sammanställning; http://www.solarscorecard.com/2016-17/scorecard-2016-17.php

Jag tror det behövs en Fairphone för solceller, som kan garantera hållbarhet, både inom miljö och socialt.

Kanske är jag lite extra kritisk, när samma person står i bräschen för att lägga ner landsbygdsskolorna. Jag som trodde att Centerpartiet värnade om Landsbygden.

Ensamhet

Ramlade idag över en Essä i SvD som jag identifierade mig väldigt mycket i.

Den handlar om mödraskapets ensamhet, och beroende på vad du har för bild av papparollen och pappans plats i hemmet, så kan du finna detta både skrattretande eller förolämpande. Men jag hoppas du ändå kan förstå.

https://www.svd.se/i-ensamheten-med-barnen-vacks-min-varsta-skrack

”Jag tycktes ensam, fast än jag bodde mitt i stan, fast än jag hade en partner och ett barn” sjunger Frida Hyvönen i låten ”Vänner i vardagen”. När jag ser på min livssituation så har den väldigt lite gemensamt med annat som beskrivs i SvD:s artikelserie ”Den farliga ensamheten”. Det är osannolikt att en småbarnsmamma skulle dö och bli liggande i flera månader. Jag har inte flyttat till en ny stad där jag inte känner någon. När Statistiska centralbyrån mäter den svenska ensamheten används kriterier som hur ofta man har kontakt med andra, och om man upplever att man har någon att anförtro sig till. På den skalan är min ensamhet noll.

Handlar allt bara om min hopplösa hunger? Min oförmåga att nöja mig. Om att hela tiden vilja ha – mer och mer och mer och mer.

Självklart gör det det. Och naturligtvis har jag bannat mig för att jag – som har en man, två friska barn, ett hem, ett arbete, två föräldrar i livet – känner så här. Min ensamhet är patetisk, egoistisk, bortskämd och grotesk. Ett äkta lyxproblem. Kanske är det just därför den stör mig så. Jag borde ju kunna hantera den. Bara skärpa mig.

Tid

Igår satt Hannah och stickade en mössa, och kom fram till hur billigt det var, garnet till mössan kostade omkring 15-20kr.

Hade det inte varit så, att vi idag värderar vår tid så himla mycket, kanske vi hade kunnat skapa våra egna saker i högre grad.

Vi jobbar mer, för att tjäna mer, för att köpa mer grejer, så att vi tillslut inser att vi inte tycker det är värt tiden att göra våra egna grejer, så att vi köper fler saker vi hade kunnat göra själva, vilket resulterar i att vi måste jobba ännu mer för att bekosta detta, och har ännu mindre tid kvar att leva på.

Bara en tanke om en ond cirkel.

Arbetstidens tid är tidsbunden

Vårt skattesystem är byggt på att vi ska arbeta. Alla ska arbeta för att få sin del av vår välfärd. Därför tas förslag som förkortad arbetstid, och medborgarlön emot av liberaler och kapitalister som någonting absurt.

Men byter vi utgångspunkt, tar bort hur vårt skattesystem fungerar, skulle de komma till en annan slutsats då? Kanske inte hos kapitalisterna.

Idag läste jag en nyhetsartikel om digitalisering och automatisering av bygglovsprocessen hos Skövde kommun;

TV: Snabbare bygglov med roboten Bobbie

I tillväxtkritiska kretsar i Sverige som förespråkar medborgarlön och förkortad normalarbetstid talar man mycket om den här typen av effektiviseringar, där datorer och algoritmer förenklar vårt arbete, och maskiner kan göra vårt arbete till en lägre kostnad. Systemet hos Skövde Kommun är ett tydligt exempel på detta. Borde inte detta göra att vi slipper jobba lika mycket?

Om vi fortsätter med dagens skattesystem så kommer vi fram till slutsatsen att det inte går, eftersom vår arbetstid och lön bekostar vår välfärd.

Men då borde vi kanske istället fundera på om vi inte istället ska förändra vårt system?

Jag kikade på lite statistik över BNP-tillväxt och Löneutveckling mellan 1992 och 2016. Jag är långt ifrån att kalla mig själv för ekonom, och det finns många faktorer att ta med i beräkningarna egentligen, men jag tycker ändå det är intressant att göra jämförelserna.

Enligt den här statistiken från Statistiska Centralbyrån så har snittlönen i Sverige ökat från 14700kr 1992 till 33800kr 2016. Det är en ökning med 230%.

Samtidigt, har Sveriges BNP, alltså Sveriges totala omsättning, ökat med 270%.

Lönerna har alltså inte ökat i samma takt som vi producerar och säljer mer, och det är i sig inte så konstigt, eftersom vi digitaliserar och automatiserar processer, som gör att företag kan göra MER, och bredda sin verksamhet, och på så sätt tjäna mer pengar till en liknande investering i arbetstid.

Men där det blir väldigt mycket mer intressant är när vi kikar på hur klyftorna mellan låg och höginkomsttagare växt mellan 1991 och 2016. I det här excell-arket från SCB, ser vi att procenten av befolkningen som räknas som låginkomsttagare i Sverige gått från 7,3% 1991, till att nästan dubblas till 14,4% 2016. Likadant ser det ut när det kommer till höginkomsttagare, där har procenten gått från 3,5 1991 till 6,9% 2016. Men det blir till och med bättre. Om man kikar på landets top 1% och top 5% rikaste personer, har de top 1% blivit 195% rikare, medan landets top 5%, bara blivit 154% rikare.

Klyftorna ökar, de rika blir rikare, och de absolut rikaste dra ifrån, samtidigt som andelen låginkomsttagare ökar.

För mig är det ett tecken på systemfel.

Min slutsats är att sedan digitaliseringens inträde i historien, så har företagen kunnat producera mer till en lägre kostnad, och därför kunnat ta ut större vinster, och högre löner åt de i topp-position istället för att antingen ge bättre löner åt de längre ner i hierarkin eller att förkorta arbetstiden.

Borde vi därför inte se över vårt välfärdssystem, och se till att beskatta någonting annat än arbetstid, för att fördela pengarna mer rättvist?

4% är mindre än 4 jordklot

Idag presenterade WWF sin rapport Living Planet 2018, som konstaterar att 60% av alla vilda ryggradsdjur har försvunnit sedan 1970. Och att bara 4% av alla däggdjur är vilda, 60% är tama(boskap & husdjur) och 36% är människor.

Samtidigt konstaterar artikeln att vi i Sverige minskade vårt bestånd av vilda däggdjur redan innan 1970, i och med att vi var snabbare med att exploatera vår natur än andra delar av världen, som vi kritiserar när de gör det idag.

Rapporten konstaterar;

Den kraftiga minskningen av djurbestånden som pågår just nu beror på att djurens livsmiljöer försvinner eller krymper till följd av människans konsumtionsmönster. Det handlar om ett mer industrialiserat och storskaligt jordbruk, överutnyttjande av resurser som överfiske och tjuvjakt, men även urbanisering, anläggning av infrastruktur som dammar och vägar som skär av naturområden.

Under valspurten påstod bl.a. Jimmie Åkesson att vi i Sverige står för en bråkdel av världens utsläpp, och att vi därför ska fokusera vårt miljöarbete någon annanstans.

Det han inte nämner är att vi i Sverige idag lever som om vi hade naturresurser från 4 jordklot. Och globalt lever vi som om vi hade resurser som från 1,7 jordklot.

Därför faller argumentet platt att vi ska fokusera vårt miljöarbete någon annanstans. Vi måste ta ansvar för våra grannar och världsmedborgare, att inte förbruka deras naturtillgångar på distans. Vi måste också ta ansvar för vårt eget land och vår natur.

Annars kommer sånt som vi tar för givet att vara borta inom en snar framtid, och problemen som uppstår vid förminskad biologisk mångfald öka.

Här på Falbygden har vi väldigt mycket kajor. Min granne menar att när han kikar tillbaka bara 10 år så var det inte alls lika utbrett, och när han växte upp var det inte ett problem alls.
Det här är ett av de synligare resultaten av minskad biologisk mångfald.

Det här är de mer långsiktiga konsekvenserna;

– Siffrorna är otroligt skrämmande. Den här biologiska mångfalden är grunden för allt liv, för att vi ska ha fungerande ekosystem som vi är helt beroende av för att få vår mat, för att rena vatten och kunna andas, säger Vicki Lee Wallgren.

Men vad är då lösningarna på problemen?

Det finns ingen lösning som får tillbaka den biomassa vi blivit av med, men vi kan bromsa den fortsatta utrotningen. Här är mina tankar och förslag:

  1. Våra politiker måste sluta driva frågan om Tillväxt.
  2. I takt med att vi bromsar tillväxten, måste vi utveckla vårt tänk när det gäller Arbetslinjen.
  3. I takt med att vi bromsar tillväxten och arbetar mindre, kommer vi konsumera mindre.
  4. Men redan idag kan vi se till så att vi konsumerar ansvarsfullt.
    • Investera i kvalité, kvalité i både produktion och produkt. Hållbara produkter som påverkar miljön i minsta möjliga mån, och som har längre användbarhetstid. Förslag till din nästa telefon.
    • Ät mindre kött, och när du äter kött, se till att det är svenskt kött. Var obekväm och ifrågasätt köttets ursprung på restaurang, eller välj vegetariska alternativ.
    • Se även till att du handlar frukt & grönt efter säsong. Undvik varor med tveksamt ursprung. T.ex. Soja-produkter kan komma från områden som skövlar regnskog för yta till odlingarna. T.ex. Avocado kräver både stora områden och mycket vatten för odlingen.
    • Hitta gärna en lokal Rekoring, eller en gårdshandel där du kan handla dina råvaror, för högre kvalitet och veta att du alltid handlar efter säsong.
    • Använd allt du köper. Minska spillet. Minska överflödet. Handla Second Hand.
    • Använd bil & flyg i minsta möjliga mån.
    • Tro inte på att alla nya tekniska lösningar är svaret på miljöproblemen. Var kritisk mot systemet.

 

I helvete eller?

Jag är troende. Ibland lite motvilligt.

Fram tills för två år sedan, i 28 år av mitt liv, har jag varit övertygad om att alla som inte tror rätt hamnar i helvetet efter döden, går miste om Jesu förlåtelse och på något vis ska plågas i lika oändlig tid som de som lyckats tro rätt ska leva i någon sorts fantastisk tillvaro i Guds rike.
(Nån pastor förklarade att det förmodligen kommer kännas som ett jättelångt lovsångsmöte. Frågan är om han pratade om himlen eller helvetet.)

För tio år sedan, precis i slutet av mina tonår rubbades hela min världsbild. Det var det bästa som kan ha hänt mig, då det ryckte mig ut ur den svart/vita verklighet jag levde i, men det gjorde fruktansvärt ont då, och det gör ont fortfarande idag. Två, för mig, auktoritära kristna sammanhang hamnade i kollisionskurs gällande teologi. Min ungdomsgrupp i pingstkyrkan jag är uppvuxen i, och bibelskolan jag gick i efter gymnasiet i urpingstförsamlingen i stan.

Efter det har inte min tro varit densamma. Jag ansträngde mig för att fortsätta business as usual, men hamnade i en djupare och djupare spiral av depression.
Jag hamnade där att jag inte längre vågade tro, eftersom jag slutade tycka om kristna människor och deras värderingar och prioriteringar. Och om de förkroppsligar Gud & Jesus, så vill jag inte vara med.

Är det dessutom så att alla människor, alla vänner, klasskompisar, kollegor, som inte lyckats tro som vi tror att man ska tro kommer hamna i en evig plågande eld i helvetet efter döden, då finns det inget annat sätt att evangelisera på än de där konstiga sekternas sätt. Knacka dörr. Stå på torg och gapa i mikrofon om helvetets eldar och himelens änglar. Turn or burn. Alla måste ju bli utsatt för chansen att välja!
Då ville jag verkligen inte vara med.

Det ledde mig ner i en ännu djupare depression där hela min identitet rubbades. Jag vågade inte medge för varken familj eller vänner att jag inte ville tro längre. Inte vara kristen. Utan försökte ge ett sken av att jag trots allt mitt tvivel ändå var säker. På ett sätt var jag väl det(svårt att skaka av sig en sån hörnsten i sitt liv), men samtidigt inte.

Mycket av ovanstående är fortfarande sant idag. Jag vill inte bli placerad i det kristna facket. Speciellt inte i frikyrkofacket. Men en sak har förändrats, som gör att jag faktiskt har hittat en starkare tro på bibelns budskap än jag någonsin haft.

Jag tror inte på helvetet.

Jag tror att det är sant att Jesus dog för att ALLA människor.

Jag tror alltså att Gud vill ha alla människor i himlen, oavsett om de lyckats tro på det i den här världen eller inte.

Och det är vad många av de första kristna verkar ha trott. Det här är ingen nyhet, men det är bortglömt/ignorerat/anses ha för dålig ”rätta sig efter ledet”-kraft.


Några böcker i ämnet, med poänger jag tagit från dem:

Kärleken vinner (2011), Rob Bell, Libris

En fantastiskt bra bok, som leder läsaren väldigt smidigt fram till slutsatsen att alla människor är räddade, och välkomna i himlen. Jag var skeptisk, arg och bitter när jag började läsa. Jag flög när jag bara kommit halvvägs. Några poänger jag fortfarande minns:

  • Jesus får flera gånger frågan vad man ska göra för att gå in i Guds rike. Hade en pastor idag fått den frågan, skulle hen med stor sannolikhet svara: “Du ska med ditt hjärta tro, och med din mun bekänna att Jesus är herre”, samt att man ska döpas i Jesu namn.
    Jesus gör inte det. Han ger olika svar, olika vägar, olika lösningar till samtliga personer. Och slutsatsen blir: Ingen människa kan själv göra något för att gå in i Guds rike. Det är Jesus som gjorde det på korset.
  • Rob Bell talar även om en skillnad på Guds rike nu, och Guds rike då(efter döden). Valet att leva med Jesus idag, och vad det kräver av oss, samtidigt som evigheten i himlen är gratis för oss alla. Utan krav.
  • De kristnas uppdrag: Istället för att rädda människor från ett helvete DÅ, rädda dem från det helvete på jorden som så många upplever varje dag. Det som Jesus gjorde.
  • En bok värd att läsa.

Universalism the Prevailing Doctrine of the Christian Church During Its First Five Hundred Years (1899), John Wesley Hanson

Efter Rob Bells Kärleken Vinner kände jag ett sug att få mer än bara bibliska tolkningar under fötterna. Jag visste inte om jag vågade tro på det. Folk kan trots allt tolka in lite vad som helst i bibelns texter. Då hittade jag den här boken. Ett gediget verk, massor av jämförelser mellan texterna från kyrkofäderna som grundade den kristna teologin från ca år 70 fram till år 500. Nedan följer ett gäng slutsatser så långt jag hittills kommit i boken.

  • Under första århundraden efter kristi födelse, finns det i kristna texter inga tydliga referenser till en evig plåga. De nytestamentliga texterna inkluderat. Inom de judiska texterna finns inte heller denna världsbild. Översättningen är svår och tvetydlig.o
  • Av de första kyrkofäderna är majoriteten uttalat sk. Universalister, de som tror på en universell räddning, och speciellt bland de grekiska kyrkofäderna & första kristna var detta utbrett. De som läst texterna i originalspråket, och levt nära den kultur där det utspelade sig.
  • Apostlarna missionerade till ”hedningar”, icke-judar, romare, och andra och bland dem så var ”paganismen” utbredd, och inom denna livsåskådning fanns det sedan länge en idé om evig plåga för de elaka. Kristendomen var inte lika organiserad då som den är idag, och varken nya testamentet eller tydliga riktlinjer för kristen teologi var sammansatt, därför följde dessa idéer med in i kyrkan med de konverterade hedningarna, och har efter tid även påverkat/korrumperat kyrkans teologi.
  • Där flera kyrkofäder pratar om domen, används främst ord som snarare bör tolkas som en ”korrigerande” handling, än ett plågande straff.
  • Det sätt vi talar om helvetet idag, härstammar tillbaka till 1600-talet, och protestantismen. Inom katolicismen från ca år 400(när idén om ett förgörande straff börjar ta form) talar man om att människan kan bli räddad post mortum genom nära & käras bön om syndernas förlåtelse.
  • Det finns texter som menar att kyrkofäderna valde att inte predika budskapet om en universell räddning, för att få folket att rätta sig i ledet och få bukt med samhällsproblem. Att få folket att sluta göra elaka, brottsliga, ondskefulla handlingar om det fanns risk för en helvetesdom för det beteendet.
  • De första kristna beskrivs som människor som spred glädje kring sig. Den plågade, ”martyr”-bilden av kristna, som senare dominerade inom katolicismen, börjar inte framträda förrän efter ca år 400. I katakomberna under Rom där de första kristna är begravda, både martyrer och andra, är det symboler, och texter om hopp inristade, till skillnad från de romerska gravarnas texter. En symbol som återfanns, var en bild av Jesus, omringad av får, med en get över axlarna.
    Detta återspeglar inte människor som trodde att de som inte trodde skulle hamna i evig plåga. De trodde på de glada nyheterna om syndernas förlåtelse för alla. Inte bara lammen, utan även (de onda)getterna.
  • Idén om ett helvete börjar främst ta form efter att texterna börjat översättas till latin.

Jesus and Hitler: Salvation For The Worst Of Us, Salvation For All Of Us Through The Savior Of The World, Wes Fahlenkamp

Jag hittade Wes Fahlenkamp genom podcasten “Pastor with no answers”. Han gjorde väldigt dåligt intryck, och kunde inte få fram sin poäng(värden Joey Svendsen gjorde det inte lättare för honom heller). Det jag läst av boken har hållit ungefär samma defensiva ton som han höll under podcasten, och jag tyckte det var jobbigt att läsa. Så jag har lagt den åt sidan så länge. Men två poänger har jag fått med mig:

  • Ett kapitel ställer frågan “Får inte Gud som han vill?”. En väldigt bra fråga att ha med sig. Vill inte Gud att alla människor kommer till himlen? Vad är syftet att skapa nya människor, om majoriteten verkar gå en plågsam evighet till mötes? Är inte Gud allsmäktig? Är inte Gud… god?
  • Har källhänvisning till att majoriteten av de tidigaste kyrkofäderna var universalister, något som Kärleken Vinner påstod, utan källhänvisning.

I mitt eget grubblande, upplever jag det som att en pusselbit föll på plats. Bibelns budskap, och den övergripande berättelsen om människans fall och Jesu upprättelse, blev äntligen självklar och kraftfull.

Hade det varit så, att Gud gick hela vägen och själv dog på korset, för att sedan fortfarande vara i “underläge”, faller det enligt mig ganska platt om det krävs att man får tag på ”rätt” tro och i tro och handling ”ta emot” Jesus för att få tag på den ”ovillkorliga nåd” som enligt Bibeln inte kräver någon handling, men som enligt kyrkan idag trots allt alltså kräver en handling. Att ta emot.

Livet är en resa, och här är jag just nu. Jag vill att du respekterar det. Ge det en ärlig chans innan du förkastar idén, och respektera mig tillräckligt för att hålla en sansad, och nyfiken, ton om du tänkt kommentera detta på internet eller om vi ses.

Jag hoppas jag har fel

Idag läste jag om en gruvolycka i Kongo där minst 30 personer mist livet, som än en gång byggde på min skepsis mot att se ny teknik, teslor och andra elbilar som en lösning på klimathotet.

I Kongo bryts många av de ädelmetaller som används i ny teknik. Och mycket av det görs under tveksamma omständigheter. Som i den här gruvans fall;

Skredet inträffade efter kraftiga skyfall i området.  Nyhetssajten Mediacongo.net uppger att bristande underhåll av gruvan bidrog till att skredet utöstes.

Olyckor av detta slag är inte ovanliga i provinsens gruvanläggningar, skriver Mediacongo.net. Just denna gruvan beskrivs av AFP som ”informell”.

I elbilar används hemskt mycket av vissa av de mineralerna som utvinns i dessa gruvor, främst på grund av de stora lithiumbatterierna.

I en rapport som Amnesty International gjorde 2016, visar att de stora elektronikjättarna gör för lite för att förhindra att mineraler från gruvor som använder sig av barnarbete återfinns i deras produkter.

En uppföljning till den rapporten, visar att tillverkarna fortfarande inte gör tillräckligt. Efter nästan två år. Och Amnesty medger också att ribban för rapporten är satt väldigt lågt.

Och det här handlar enbart om barnarbete, problem som underhåll av gruvsäkerhet, utbildning och säkerhetsutrustning åt personal, slavlika arbetsförhållanden för vuxna, hälsofarlig arbetsmiljö m.m. Tas inte ens upp i rapporten.

Jag har liten tro till att modern teknik kommer rädda oss ur klimatkrisen. Allt som tillverkas har en kostnad på miljön, och som vi ser i såna här rapporter: även en kostnad för människovärdet.

Jag hoppas jag har fel, och att det här är ett problem som kan lösas inom rimlig tid. Men jag tror inte det.

Jag läste uttrycket ”Slipp räckviddsångest” i en betald redaktionell annons av en biltillverkare igår. Det är det som är främsta anledningen till att jag saknar tro för den elektrifierade framtiden. De flesta verkar inte nöja sig med lagom. Man ska ha det största batteriet i den flådigaste bilen.

Då har vi tappat bort miljönyttan i dimman av häftig teknik.