Jag hoppas jag har fel

Idag läste jag om en gruvolycka i Kongo där minst 30 personer mist livet, som än en gång byggde på min skepsis mot att se ny teknik, teslor och andra elbilar som en lösning på klimathotet.

I Kongo bryts många av de ädelmetaller som används i ny teknik. Och mycket av det görs under tveksamma omständigheter. Som i den här gruvans fall;

Skredet inträffade efter kraftiga skyfall i området.  Nyhetssajten Mediacongo.net uppger att bristande underhåll av gruvan bidrog till att skredet utöstes.

Olyckor av detta slag är inte ovanliga i provinsens gruvanläggningar, skriver Mediacongo.net. Just denna gruvan beskrivs av AFP som ”informell”.

I elbilar används hemskt mycket av vissa av de mineralerna som utvinns i dessa gruvor, främst på grund av de stora lithiumbatterierna.

I en rapport som Amnesty International gjorde 2016, visar att de stora elektronikjättarna gör för lite för att förhindra att mineraler från gruvor som använder sig av barnarbete återfinns i deras produkter.

En uppföljning till den rapporten, visar att tillverkarna fortfarande inte gör tillräckligt. Efter nästan två år. Och Amnesty medger också att ribban för rapporten är satt väldigt lågt.

Och det här handlar enbart om barnarbete, problem som underhåll av gruvsäkerhet, utbildning och säkerhetsutrustning åt personal, slavlika arbetsförhållanden för vuxna, hälsofarlig arbetsmiljö m.m. Tas inte ens upp i rapporten.

Jag har liten tro till att modern teknik kommer rädda oss ur klimatkrisen. Allt som tillverkas har en kostnad på miljön, och som vi ser i såna här rapporter: även en kostnad för människovärdet.

Jag hoppas jag har fel, och att det här är ett problem som kan lösas inom rimlig tid. Men jag tror inte det.

Jag läste uttrycket ”Slipp räckviddsångest” i en betald redaktionell annons av en biltillverkare igår. Det är det som är främsta anledningen till att jag saknar tro för den elektrifierade framtiden. De flesta verkar inte nöja sig med lagom. Man ska ha det största batteriet i den flådigaste bilen.

Då har vi tappat bort miljönyttan i dimman av häftig teknik.

Att hjälpa miljön på plats

Jag har läst en hel del artiklar om miljön de senaste veckorna. Idag var inget undantag efter FNs rapport om att vi måste göra mycket mer för att ha möjlighet att nå målen i Parisavtalet.

I samtliga dessa artiklar, om det så handlar om vetenskapliga rapporter eller om en personlig krönika om en person som testat att leva ett enklare liv för miljöns skull, så dyker alltid samma kommentarer upp i diskussionsfältet.

”Det krävs stora politiska reformer, det spelar liten roll vad vi själva gör för individuella val”.

Det här låter så konstigt. Jag skulle vilja veta vad det är för reformer de tänker på, för det låter på den kommentaren som att det är någon annan som kommer att lösa problemen. Som att dessa ”stora politiska reformer” inte kommer påverka var och en, utan det är någon annan som kommer påverkas och lösa problemen.

I själva verket så finns det partier som har lösningar på problemen, men eftersom det är så pass ”stora politiska reformer”, är det få som vill lyssna. Vi vill ha business as usual, medan någon annan löser problemet. Det är obekvämt att tala om minskad materiell rikedom, ändrade levnadsvanor, och att kritisera arbetslinjen.

Kritiserar man tillväxt, skrattas man åt. Säger man att tekniken, och fler Teslor inte kommer lösa problemen, suckas man åt att ”inget är tillräckligt”.

Jag håller med om att det krävs ”stora politiska reformer”. Men för att de ska kunna gå igenom, behöver du och jag gå före och visa vägen, annars har jag svårt att tro att de kommer röstas igenom. Att göra en stor samhällsomställning, det gör vi ihop.

Tre år är en lång tid.

Det är mer än tre år sedan jag skrev här senast.

Sedan dess har vår första dotter blivit en riktig person. Vi fick en till dotter bara ett år senare, som även hon har en strålande personlighet.

Huset. På huset har vi kommit långt. Många har frågat under resans gång om vi börjar bli klara. Jag hade gärna svarat ja. Jag har ingen lust att bygga på det måste bygga på längre. Lägger heller tid på att skaffa höns och bygga hönsgård. Det har kommit från en omvärdering av min egen tid och de pengar jag tjänar. Jag vill leva ett liv. Inte jobba med massa saker för att kunna leva senare, när alla planer på vad vi ska bygga är färdigt.

Jag skrattade ofta åt diverse politiker som hävdade att de blivit andra personer, när de tog avstånd från uppgrävda citat som uttryckts 5-10-20 år tidigare.
Hur mycket kan man förändras på 5 år? ifrågasatte jag ofta. Ens kärnvärderingar kommer alltid förbi desamma. Och så är det kanske för många, och i ett senare skede i livet än där jag är – kan det nog också vara ännu mer sant. Men jag har bevisat för mig själv att en person kan verkligen förändras på bara några år. För jag är inte samma person som köpte det här huset för 4 år sedan.

Jag tog bort mitt facebook-konto idag. Efter 11 år var det verkligen på tiden. Det första meddelandet jag skrev på facebook, var till personen som propsade för att jag skulle gå med, där jag hade skrivit: ”Det här var en konstig sida”.

Undrar hur livet hade sett ut om det var det enda jag skrivit där.