Nyckelbiovadå?

I Januariavtalet förhandlade Centerpartiet fram att regeringen skulle stoppa Nyckelbiotopsinventeringen, med argument att det skulle skada skogsägare ekonomiskt om deras skog plötsligt skulle bli skyddsvärd.

Problemet är bara att skogsägarna frivilligt gått med på att inte avverka nyckelbiotoperna, för att kunna ta högre betalt för sitt virke som då blir hållbarhetsmärkt.

Nyckelbiotoper skyddas inte av miljöbalken, utan av hållbarhetsmärkerna FSC och PEFC.

Nu urvattnar alltså Centerpartiet hållbarhetsmärkerna, och lurar konsumenter, som tror att de betalar för hållbara material, men som kan vara lika ohållbart som det billigare alternativet.

Nyckelbiotopsinventering är inget miljöflum, det är förutsättningen för att vi ska kunna säga att vårt svenska skogsbruk är hållbart. Men med hjälp av Centerpartiet så behåller skogsindustrin kakan samtidigt som de äter den.

De certifierar sitt virke som hållbart och får högre betalt för detta – utan att veta om det är hållbart eller inte.

Här är en väldigt bra artikel om detta, med förslag på hur skogsindustrin bör agera för att kompensera sin egen ekonomiska förlust på grund av nyckelbiotoperna:

https://www.gp.se/debatt/hållbarhetsmärkningen-på-virke-saknar-substans-1.13266638

Kreativitet är guld värt

Det kan jag hålla med om.

Men att vi lever i en så övergödd ekonomi, där man gör reklam med 24 karats guld, för att göra en poäng. Det är svårt att greppa.

https://www.resume.se/nyheter/artiklar/2019/03/04/guldaggskampanjen/

Och att tavlorna sedan skänks ”till några av Sveriges mest populära reklamskolor för att påminna morgondagens kommunikatörer om vikten av deras framtida kreativa insatser.” känns ju lagom rättfärdigande.

Att sedan gruvdriften för att bryta guld i många fall leder till social utsatthet, miljöproblem och dödsolyckor, gör att hela idén känns än mindre kreativ.

Nej, att annonsera för guldägget med äkta guld, är inte kreativt. Det är lathet och osmaklighet.

Mår du bra?

Här var en enkel debattartikel som diskuterar sambandet mellan tillväxtjakten och ökad psykisk ohälsa:

https://www.dn.se/asikt/vi-maste-leva-lugnare-for-att-radda-manskligheten/

Ulrika Ernvik, som författat artikeln, menar att det både är sant och falskt att ett arbete leder till ökad psykisk hälsa. Det är ju vanligt att påstå det.

Känner du tillhörighet, mening och möjlighet att anpassa ditt arbete utifrån dina egna förutsättningar, så ja, menar hon, då kan det leda till ökad psykisk hälsa.

Men i övrigt, om du inte upplever en meningsfull arbetsplats anpassad efter dina förutsättningar, då kan det istället motverka.

Hon menar istället att den tryggaste vägen till psykisk hälsa är natur, tid för människor och kreativitet.

Och mellan raderna läser jag att vår överkonsumtion istället för att göra oss lyckligare och rikare, istället tömmer våra möjligheter till rika liv.

Vem menar att tillväxt skapar arbetstillfällen?

I ett pressmeddelande skriver Claes Ohlsson idag att de effektiviserar för ”långsiktig lönsam tillväxt” i takt med ”digitalisering, automatisering och det ändrade kundbeteendet inom detaljhandeln”.

Det innebär i praktiken ”lägre inköpskostnader för varor till försäljning” (läs: billigare skit producerat någon annanstans med en högre medmänsklig kostnad), samt att 150 – 200 tjänster tas bort. Alla kommer inte få sparken, utan ”övertalighet liksom naturliga avgångar, omplaceringar och outsourcinglösningar kommer att diskuteras”. Hur många tjänster som försvinner i slutändan återstår att se.

Tillväxt tillväxt über alles.

 

 

Rubrik

Utanför fönstret ser jag landmärkena susa förbi. Gamla och för mig nya. En ängslig känsla kryper sig på mig.

Jag har varit här så många gånger tidigare. Det har varit mitt hem och en plats jag aldrig skulle lämna. Men då var jag en annan man. Märker någon skillnaden, nu då jag är här?

Eller går jag tillbaka till den jag var, av ren vana eller på grund av vad som förväntas av mig?

Jag tittar ut genom fönstret igen. Jag ser en stad, som får mig att tappa tron på att vi kan vända om. Skala ner.

Öppnar nyhetsappen.

Läser om avhopp från kärnvapenavtal. Läser om hur Venezuela gått från välstånd till kaos. Reflekterar över hur den trygghet jag växt upp med väldigt snabbt kan tas ifrån mig.

Längtar hem igen. Till familjen. Barnen. Känner mig inlåst. Vill hem till friheten. Lugnet.

Fast även där är jag en outcast. Där är jag han från staden. Fast staden har lämnat mig, och jag den. Jag lever i ett limbo.

Vem är jag nu?

Ketchup

Jag tycker det är roligt med mat.

Jag är inte proffs på mat, jag har inte en chans i mästerkocken, men jag har en hyfsat hög lägstanivå.

På senare tid har jag intresserat mig för att göra egna halvfabrikat från grunden. Grejer man köper på slentrian, eller för att man inte vet att eller hur man kan göra det.

I våras gjorde jag en del glass och bröd, i höstas har jag gjort massor med krossade tomater. Gjort egna tortillabröd till tacos-myset, och gjort det som naturligt att göra egen pizzadeg, efter att ha blivit lurad att köpa såna där pizza-kit. Nyligen kärnade vi eget smör från grädde.

Men så är det det här med ketchup. Jag gjorde en sats för några veckor sen. Den blev helt OK. Men jag hade inte tänkt på att den inte får samma hållbarhet som köpe-ketchup då den inte innehåller några konserveringsmedel.

Så det som jag hällde upp i den diskade heinz-flaskan får jag hälla ut nu då den smakar riktigt beskt och surt.

Därför blev det av att göra ny ketchup idag! Jag har precis sagt att jag har en hyfsat hög lägstanivå när det gäller matlagning. Idag är det den hemmagjorda ketchupen som lyfter det, när jag bjöd familjen på köpe-korv med köpe-bröd.

Jag gjorde en mindre sats idag, både för att det inte skulle ta sån tid och för att det skulle gå åt innan den blir dålig(frysen är full).

Ca 3 normalstora kvisttomater

1 liten salladslök

En skvätt ättiksprit 12%

1 äpple

Socker

Jag kokar upp allt i en gryta och rör om.

Äpplet var en impulsiv ide jag fick när jag gjorde det, så den åkte i lite senare. Äpplet ger en söt smak och gör att du kan minska eller ta bort tillsatt socker.

Sen mixade jag allt. Då jag hade lite bråttom hann jag inte koka bort så mycket vätska, så jag slängde i lite maizena för att göra det lite mer trögflytande.

Och sen är min stavmixer kass, så det slutade med att jag hällde allt i blendern istället. Så blev den mycket finare.

Sen hällde jag upp ketchupen i en liten glasflaska för att fördela ut på korven.

Blev gott! Till och med barnen gillade det, som ratade förra satsen. Tror äpplet gjorde susen!

Men sen är jag inte riktigt nöjd. Eller så är det för att man är förstörd av köpe-ketchup.

Jag får inte riktigt till det där stinget som en vanlig ketchup har. Även om jag tycker min är godare, är den mycket mildare och har inte lika stark smak som köpe-ketchup.

Man kanske ska ha mer ättika eller koka bort mer vätska för att koncentrera smaken eller nåt.

Hur som helst; det tog typ 30 minuter. Värt det alla gånger!

+1

2018 var ett knepigt år.

Man kan göra yttre förändringar i livet som man tror ska fixa det där som skaver i livet.

Byta jobb, köpa ny bil, hitta på nya hobbies, återuppliva gamla, uppfylla barndomsdrömmar, eller vad det nu kan vara. Allt detta har jag gjort i år.

Den jobbiga realismen när det som skaver finns kvar, trots dessa yttre förändringar. Kanske blir det till och med värre.

Yttre, ytliga, materialistiska, kommersiella saker löser oftast ingenting.

Låt oss därför, 2019, lägga bort konsumtionsmönsteer och fokusera på livet, på insidan. Spendera vår tid i naturen som uppfyller själen med liv. Låta livet sakta ner, om bara för korta stunder, för att ge utrymme åt reflektion.

Och låt oss alla bli långsammare att kommentera på internet. Som Åsa Romson skriver i sin bok ”Från tränselavgifter i Stockholm – till klimatavtal i Paris”, att hon tidigt 2000-tal var gruppledare för Miljöpartiet i Stockholm, och fick ta emot många samtal från kritiska medborgare, men aldrig använde någon den ton som idag råder på sociala medier.

Nu lägger vi ett år till historien, och kliver in i ett (gott?) nytt år.

Lördag

För en vecka sedan fann jag mig på Wettershus Retreatgård för en helgs tyst retreat. Att i tystnad dela gemenskap och måltider med andra människor är rätt så magiskt, och kombinera dessa med djup eftertanke och andakt. Något jag som småbarnsförälder sällan får möjlighet till.

Under retreaten lästes en bön som fastnade hos mig:

Gud, idag ber vi särskilt för den skapelse du anförtrott oss att förvalta. Vi tänker på djur och natur, all skönhet och glädje vi får ta emot.

Vi ber om vishet för makthavare som fattar beslut som på gott och ont berör den livsmiljö vi alla delar. Vi ber om förstånd att inse när vår livsstil går över gränser som förstör för annat liv och andra levande.

Vi ber om insikt och kraft att vända om till enkelhet och närhet, och ett hållbart sätt att leva.