Utanför fönstret ser jag landmärkena susa förbi. Gamla och för mig nya. En ängslig känsla kryper sig på mig.

Jag har varit här så många gånger tidigare. Det har varit mitt hem och en plats jag aldrig skulle lämna. Men då var jag en annan man. Märker någon skillnaden, nu då jag är här?

Eller går jag tillbaka till den jag var, av ren vana eller på grund av vad som förväntas av mig?

Jag tittar ut genom fönstret igen. Jag ser en stad, som får mig att tappa tron på att vi kan vända om. Skala ner.

Öppnar nyhetsappen.

Läser om avhopp från kärnvapenavtal. Läser om hur Venezuela gått från välstånd till kaos. Reflekterar över hur den trygghet jag växt upp med väldigt snabbt kan tas ifrån mig.

Längtar hem igen. Till familjen. Barnen. Känner mig inlåst. Vill hem till friheten. Lugnet.

Fast även där är jag en outcast. Där är jag han från staden. Fast staden har lämnat mig, och jag den. Jag lever i ett limbo.

Vem är jag nu?