Måste skriva av mig.

Det här är ett sorgligt inlägg.

Har inte skrivit här på bloggen på år och dar, men känner ett extremt behov av att formulera känslor i ord.

Vi har blivit av med två katter på kort tid. Vår katt som vi skaffade tillsammans för 10 år sedan, Mustang, dog i Februari.

Det blev en terapi att ta hem två kattungar, så vi har haft Skägget och Lisa här hos oss sedan dess.

Igår kväll följde Lisa efter mig och Hannah på promenad. Och vi såg henne bli påkörd av en bil. Och jag blev tvungen att avsluta hennes lidande.

Det är en fruktansvärd smärta på insidan. Ingenting är roligt längre. Allt känns tungt. Sorgen tar över kroppen.

En katt, tänker kanske du. En vän och följeslagare, tänker jag. Igår kväll när jag sådde morot och sallat, spatserade hon omkring bland odlingsbäddarna och höll mig sällskap. Varje morgon har hon fått komma in på barnens rum för att de ska vakna med en katt som vill mysa och sätta tonen för en bra dag.

Det är så fruktansvärt onödigt att hon skulle dö. Hade vi gjort som vanligt och vänt tillbaka hem när vi såg att hon följde efter oss, eftersom vi vet riskerna med den trafikerade vägen, hade hon varit kvar nu.

Nu har jag istället ett tomt hål på insidan.

En av barnens bästa vänner. En av de som man kunnat leka och mysa med, ”i dessa tider”, när vi är hemma jämt.

En nyfiken, modig, kärleksfull individ med äventyrslust.

En katt kan vara så mycket. Och sätta sådana spår.

Jag är trött på att vara ledsen. Men nu vet jag inte vad jag ska ta mig till längre.

En kommentar:

  1. Beklagar så väldigt. Usch, så ledsamt! Så jobbigt ur så många aspekter. Jag förstår att du sörjer, och tycker att det är väldigt fint och dessutom hälsosamt. Om än SKITJOBBIGT. Kärlek <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *