Ersätt ränteavdrag för oss som har god inkomst med grundavdrag för alla

Jag tänker inte ens försöka skriva om detta med egna ord, utan låter helt enkelt Birger Schlaugs text tala för sig självt:
  • Det heter bidrag när de mindre bemedlade får statens ekonomiska stöd. 
  • Det heter avdrag när de mer bemedlade får statens ekonomiska stöd. 
  • Dessa – de mer bemedlade – brukar oja sig lika mycket över att de mindre bemedlade får bidrag som åt de som kritiserar deras egna avdrag.

Ränteavdragen – som jag på den här bloggen envisats med att kalla räntebidrag – är ett otyg. Redan när MP kom in i riksdagen ville vi börja trappa ner dessa, gärna med en procentenhet per år. Hade så skett hade vi varit av med eländet idag.

Räntebidragens – förlåt: ränteavdragens – historia är en fråga som började med idén om att stimulera bostadskonsumtion men som blev överklassens och sedan medelklassens godaste bidrag. Som bekostas av skattemedel – och eftersom låginkomsttagare är hårt beskattade i Sverige så står dessa för en del av höginkomsttagarnas bidrag.

Räntebidragen kostade redan för några år sedan tre gånger så mycket som ”socialbidragen” (försörjningsstödet utgick till 10,5 miljarder förra året, medan räntebidragen uppgick till cirka 30 miljarder…).

Kostnaderna för ränteavdragen kommer att öka, när räntorna ökar, och kan komma att överstiga inte bara statens utgifter för gymnasieskolan utan närma sig vad hela grundskolan kostar.

Det handlar om en oförutsägbar kostnad för staten som kan tära grovt på statens budget. Det ÄR bisarrt!

Som läget är idag – med låg ränta – är det fullt rimligt att under tre år ta bort hela avdraget på räntor över 100 000 kronor (det är 21 procent idag) samt trappa ner resten med 1,5% årligen.

Höj grundavdraget, som är lika för alla, som kompensation.

Principen borde för övrigt vara att flera avdrag och bidrag ersätts med höjt grundavdrag lika för alla. 

Länk till ursprungsinlägget på http://schlaug.blogspot.com

Pojken med guldbyxorna

Sveriges banker kan, liksom pojken med guldbyxorna, skapa pengar ur ingenting.

När en kund kommer för att låna pengar, behöver inte banken själv äga de pengar den sedan lånar ut.

Det är detta som gjort att t.ex. våra fastighetspriser växt snabbare än BNP de senaste 20 åren.

Så här skriver tankesmedjan Katalys idag i dagens DN:

Mellan 1999 och 2017 ökade penningmängden 8 procent årligen. Men årsgenomsnittet för inflationen var bara 1,2 procent. Varför blir det då inte mer inflation? Svaret är att det visst blir inflation men bara på de marknader där nya pengar omsätts. Mellan 2001 och 2018 har bankerna mer än tredubblat penningmängden och utlåningen.

Av dessa pengar har bara 13 procent gått till icke-finansiella företag, resterande 87 procent har i huvudsak gått till fastighets- och finansmarknaden vilket innebär att pengarna bidragit till att redan existerande fastigheter, företag och värdepapper bytt ägare till allt högre priser utan att något produktivt arbete uträttats.

Den rikaste tiondelen ägde 78 procent av alla tillgångar 2017 och är därför de som främst gynnats.

När tillgångarna säljs, ger ränteintäkter eller avkastning, får ägarna kapitalinkomster. Över 85 procent av de 343 miljarderna i kapitalinkomster för 2015 gick till den rikaste tiondelen.

Naturligtvis är det de rikaste som gynnas av denna utveckling. Samtidigt som fastighetsägarnas fastigheter ökar i värde, fortsätter vi betala samma exponentiellt ökade hyra år efter år.

De fattiga blir fattigare, och de rikare blir rikare.

Hur gör man insekter viktiga?

På samma sätt som mitt tidigare inlägg handlade om att förklara varför man ska bry sig om nyckelbiotoper, handlar det här inlägget om varför man ska bry sig om insekter.

Idag blev jag väldigt glad över att DN skrivit massor om hur våra insekter, speciellt bin, är på väg att utrotas.

Våra insekter är det som gör att vi kan odla. Och våra insekter utplånat vi bland annat genom bekämpningsmedel som vi menar ska effektivisera våra skördar. Det är kortsiktigt tänkt.

Våra bin dör också på grund av varroakvalstret som kommit hit med importerade samhällen (från en ekologi där de är en del av ett kretslopp, och självbekämpas).

Vi kör robotgräsklippare som aldrig låter en maskros dyka upp för biet att pollenera, våra kommuner klipper nitiskt alla våra grönytor för att det ska de trevligt ut, och skapa arbetstillfällen.

Men när biet dör, försvinner vår matproduktion och försörjning.

När biet dör, dör världen som vi känner den.

Våga vägra besprutad mat. Våga vägra välklippta gräsytor. Våga gå mot strömmen. Skaffa bin. Det är mitt nästa steg i livet. Jag går en grundkurs i biodling, och det är något som arrangeras över hela landet.

Varför allt prat om klimat?

Den frågan ställer jag mig också ibland. Det blir ju lite tröttsamt.

Speciellt när folk tenderar att missbruka ord som ”klimatångest”, när man i vissa fall kanske menar dåligt samvete, eller en oro.

Hur som helst gjorde den här grafen från en debattartikel i dagens DN, där 270 klimatforskare ställer sig bakom Greta Thunbergs krav, det tydligt för mig:

Sedan år 2000, då var jag 12 år, har vi ökat våra globala CO2-utsläpp med mer än 30 procent. Inte konstigt att krisen börjar bli på riktigt.

Miljöpartiet grundades 1981, och redan i 1988 års valmanifest fanns klimatfrågan med. Idag talar alla politiker om klimatet, men få visar realistiska lösningar på problemen.

Vi behöver en gemensam omställning, en solidarisk fördelning, för att ta oss från var vi är, till vart vi ska utan att tappa vår mänsklighet på vägen.

Idag arrangeras #globalstrikeforfuture, där vi demonstrerar för att politikerna ska ta klimatfrågan på allvar, och inte begrava den i fina ord.

Nyckelbiovadå?

I Januariavtalet förhandlade Centerpartiet fram att regeringen skulle stoppa Nyckelbiotopsinventeringen, med argument att det skulle skada skogsägare ekonomiskt om deras skog plötsligt skulle bli skyddsvärd.

Problemet är bara att skogsägarna frivilligt gått med på att inte avverka nyckelbiotoperna, för att kunna ta högre betalt för sitt virke som då blir hållbarhetsmärkt.

Nyckelbiotoper skyddas inte av miljöbalken, utan av hållbarhetsmärkerna FSC och PEFC.

Nu urvattnar alltså Centerpartiet hållbarhetsmärkerna, och lurar konsumenter, som tror att de betalar för hållbara material, men som kan vara lika ohållbart som det billigare alternativet.

Nyckelbiotopsinventering är inget miljöflum, det är förutsättningen för att vi ska kunna säga att vårt svenska skogsbruk är hållbart. Men med hjälp av Centerpartiet så behåller skogsindustrin kakan samtidigt som de äter den.

De certifierar sitt virke som hållbart och får högre betalt för detta – utan att veta om det är hållbart eller inte.

Här är en väldigt bra artikel om detta, med förslag på hur skogsindustrin bör agera för att kompensera sin egen ekonomiska förlust på grund av nyckelbiotoperna:

https://www.gp.se/debatt/hållbarhetsmärkningen-på-virke-saknar-substans-1.13266638

Kreativitet är guld värt

Det kan jag hålla med om.

Men att vi lever i en så övergödd ekonomi, där man gör reklam med 24 karats guld, för att göra en poäng. Det är svårt att greppa.

https://www.resume.se/nyheter/artiklar/2019/03/04/guldaggskampanjen/

Och att tavlorna sedan skänks ”till några av Sveriges mest populära reklamskolor för att påminna morgondagens kommunikatörer om vikten av deras framtida kreativa insatser.” känns ju lagom rättfärdigande.

Att sedan gruvdriften för att bryta guld i många fall leder till social utsatthet, miljöproblem och dödsolyckor, gör att hela idén känns än mindre kreativ.

Nej, att annonsera för guldägget med äkta guld, är inte kreativt. Det är lathet och osmaklighet.

Mår du bra?

Här var en enkel debattartikel som diskuterar sambandet mellan tillväxtjakten och ökad psykisk ohälsa:

https://www.dn.se/asikt/vi-maste-leva-lugnare-for-att-radda-manskligheten/

Ulrika Ernvik, som författat artikeln, menar att det både är sant och falskt att ett arbete leder till ökad psykisk hälsa. Det är ju vanligt att påstå det.

Känner du tillhörighet, mening och möjlighet att anpassa ditt arbete utifrån dina egna förutsättningar, så ja, menar hon, då kan det leda till ökad psykisk hälsa.

Men i övrigt, om du inte upplever en meningsfull arbetsplats anpassad efter dina förutsättningar, då kan det istället motverka.

Hon menar istället att den tryggaste vägen till psykisk hälsa är natur, tid för människor och kreativitet.

Och mellan raderna läser jag att vår överkonsumtion istället för att göra oss lyckligare och rikare, istället tömmer våra möjligheter till rika liv.

Vem menar att tillväxt skapar arbetstillfällen?

I ett pressmeddelande skriver Claes Ohlsson idag att de effektiviserar för ”långsiktig lönsam tillväxt” i takt med ”digitalisering, automatisering och det ändrade kundbeteendet inom detaljhandeln”.

Det innebär i praktiken ”lägre inköpskostnader för varor till försäljning” (läs: billigare skit producerat någon annanstans med en högre medmänsklig kostnad), samt att 150 – 200 tjänster tas bort. Alla kommer inte få sparken, utan ”övertalighet liksom naturliga avgångar, omplaceringar och outsourcinglösningar kommer att diskuteras”. Hur många tjänster som försvinner i slutändan återstår att se.

Tillväxt tillväxt über alles.

 

 

Rubrik

Utanför fönstret ser jag landmärkena susa förbi. Gamla och för mig nya. En ängslig känsla kryper sig på mig.

Jag har varit här så många gånger tidigare. Det har varit mitt hem och en plats jag aldrig skulle lämna. Men då var jag en annan man. Märker någon skillnaden, nu då jag är här?

Eller går jag tillbaka till den jag var, av ren vana eller på grund av vad som förväntas av mig?

Jag tittar ut genom fönstret igen. Jag ser en stad, som får mig att tappa tron på att vi kan vända om. Skala ner.

Öppnar nyhetsappen.

Läser om avhopp från kärnvapenavtal. Läser om hur Venezuela gått från välstånd till kaos. Reflekterar över hur den trygghet jag växt upp med väldigt snabbt kan tas ifrån mig.

Längtar hem igen. Till familjen. Barnen. Känner mig inlåst. Vill hem till friheten. Lugnet.

Fast även där är jag en outcast. Där är jag han från staden. Fast staden har lämnat mig, och jag den. Jag lever i ett limbo.

Vem är jag nu?