Ensamhet

Ramlade idag över en Essä i SvD som jag identifierade mig väldigt mycket i.

Den handlar om mödraskapets ensamhet, och beroende på vad du har för bild av papparollen och pappans plats i hemmet, så kan du finna detta både skrattretande eller förolämpande. Men jag hoppas du ändå kan förstå.

https://www.svd.se/i-ensamheten-med-barnen-vacks-min-varsta-skrack

”Jag tycktes ensam, fast än jag bodde mitt i stan, fast än jag hade en partner och ett barn” sjunger Frida Hyvönen i låten ”Vänner i vardagen”. När jag ser på min livssituation så har den väldigt lite gemensamt med annat som beskrivs i SvD:s artikelserie ”Den farliga ensamheten”. Det är osannolikt att en småbarnsmamma skulle dö och bli liggande i flera månader. Jag har inte flyttat till en ny stad där jag inte känner någon. När Statistiska centralbyrån mäter den svenska ensamheten används kriterier som hur ofta man har kontakt med andra, och om man upplever att man har någon att anförtro sig till. På den skalan är min ensamhet noll.

Handlar allt bara om min hopplösa hunger? Min oförmåga att nöja mig. Om att hela tiden vilja ha – mer och mer och mer och mer.

Självklart gör det det. Och naturligtvis har jag bannat mig för att jag – som har en man, två friska barn, ett hem, ett arbete, två föräldrar i livet – känner så här. Min ensamhet är patetisk, egoistisk, bortskämd och grotesk. Ett äkta lyxproblem. Kanske är det just därför den stör mig så. Jag borde ju kunna hantera den. Bara skärpa mig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *