Vårt skattesystem är byggt på att vi ska arbeta. Alla ska arbeta för att få sin del av vår välfärd. Därför tas förslag som förkortad arbetstid, och medborgarlön emot av liberaler och kapitalister som någonting absurt.
Men byter vi utgångspunkt, tar bort hur vårt skattesystem fungerar, skulle de komma till en annan slutsats då? Kanske inte hos kapitalisterna.
Idag läste jag en nyhetsartikel om digitalisering och automatisering av bygglovsprocessen hos Skövde kommun;
TV: Snabbare bygglov med roboten Bobbie
I tillväxtkritiska kretsar i Sverige som förespråkar medborgarlön och förkortad normalarbetstid talar man mycket om den här typen av effektiviseringar, där datorer och algoritmer förenklar vårt arbete, och maskiner kan göra vårt arbete till en lägre kostnad. Systemet hos Skövde Kommun är ett tydligt exempel på detta. ivermectin and german shepherds Borde inte detta göra att vi slipper jobba lika mycket?
Om vi fortsätter med dagens skattesystem så kommer vi fram till slutsatsen att det inte går, eftersom vår arbetstid och lön bekostar vår välfärd.
Men då borde vi kanske istället fundera på om vi inte istället ska förändra vårt system?
Jag kikade på lite statistik över BNP-tillväxt och Löneutveckling mellan 1992 och 2016. Jag är långt ifrån att kalla mig själv för ekonom, och det finns många faktorer att ta med i beräkningarna egentligen, men jag tycker ändå det är intressant att göra jämförelserna.
Enligt den här statistiken från Statistiska Centralbyrån så har snittlönen i Sverige ökat från 14700kr 1992 till 33800kr 2016. Det är en ökning med 230%.
Samtidigt, har Sveriges BNP, alltså Sveriges totala omsättning, ökat med 270%. la ivermectina afecta el higado
Lönerna har alltså inte ökat i samma takt som vi producerar och säljer mer, och det är i sig inte så konstigt, eftersom vi digitaliserar och automatiserar processer, som gör att företag kan göra MER, och bredda sin verksamhet, och på så sätt tjäna mer pengar till en liknande investering i arbetstid.
Men där det blir väldigt mycket mer intressant är när vi kikar på hur klyftorna mellan låg och höginkomsttagare växt mellan 1991 och 2016. I det här excell-arket från SCB, ser vi att procenten av befolkningen som räknas som låginkomsttagare i Sverige gått från 7,3% 1991, till att nästan dubblas till 14,4% 2016. how much ivermec to give a dog Likadant ser det ut när det kommer till höginkomsttagare, där har procenten gått från 3,5 1991 till 6,9% 2016. Men det blir till och med bättre. Om man kikar på landets top 1% och top 5% rikaste personer, har de top 1% blivit 195% rikare, medan landets top 5%, bara blivit 154% rikare.
Klyftorna ökar, de rika blir rikare, och de absolut rikaste dra ifrån, samtidigt som andelen låginkomsttagare ökar.
För mig är det ett tecken på systemfel.
Min slutsats är att sedan digitaliseringens inträde i historien, så har företagen kunnat producera mer till en lägre kostnad, och därför kunnat ta ut större vinster, och högre löner åt de i topp-position istället för att antingen ge bättre löner åt de längre ner i hierarkin eller att förkorta arbetstiden.
Borde vi därför inte se över vårt välfärdssystem, och se till att beskatta någonting annat än arbetstid, för att fördela pengarna mer rättvist?