Lördag

För en vecka sedan fann jag mig på Wettershus Retreatgård för en helgs tyst retreat. Att i tystnad dela gemenskap och måltider med andra människor är rätt så magiskt, och kombinera dessa med djup eftertanke och andakt. Något jag som småbarnsförälder sällan får möjlighet till.

Under retreaten lästes en bön som fastnade hos mig:

Gud, idag ber vi särskilt för den skapelse du anförtrott oss att förvalta. Vi tänker på djur och natur, all skönhet och glädje vi får ta emot.

Vi ber om vishet för makthavare som fattar beslut som på gott och ont berör den livsmiljö vi alla delar. Vi ber om förstånd att inse när vår livsstil går över gränser som förstör för annat liv och andra levande.

Vi ber om insikt och kraft att vända om till enkelhet och närhet, och ett hållbart sätt att leva.

I helvete eller?

Jag är troende. Ibland lite motvilligt.

Fram tills för två år sedan, i 28 år av mitt liv, har jag varit övertygad om att alla som inte tror rätt hamnar i helvetet efter döden, går miste om Jesu förlåtelse och på något vis ska plågas i lika oändlig tid som de som lyckats tro rätt ska leva i någon sorts fantastisk tillvaro i Guds rike.
(Nån pastor förklarade att det förmodligen kommer kännas som ett jättelångt lovsångsmöte. Frågan är om han pratade om himlen eller helvetet.)

För tio år sedan, precis i slutet av mina tonår rubbades hela min världsbild. Det var det bästa som kan ha hänt mig, då det ryckte mig ut ur den svart/vita verklighet jag levde i, men det gjorde fruktansvärt ont då, och det gör ont fortfarande idag. Två, för mig, auktoritära kristna sammanhang hamnade i kollisionskurs gällande teologi. Min ungdomsgrupp i pingstkyrkan jag är uppvuxen i, och bibelskolan jag gick i efter gymnasiet i urpingstförsamlingen i stan.

Efter det har inte min tro varit densamma. Jag ansträngde mig för att fortsätta business as usual, men hamnade i en djupare och djupare spiral av depression.
Jag hamnade där att jag inte längre vågade tro, eftersom jag slutade tycka om kristna människor och deras värderingar och prioriteringar. Och om de förkroppsligar Gud & Jesus, så vill jag inte vara med.

Är det dessutom så att alla människor, alla vänner, klasskompisar, kollegor, som inte lyckats tro som vi tror att man ska tro kommer hamna i en evig plågande eld i helvetet efter döden, då finns det inget annat sätt att evangelisera på än de där konstiga sekternas sätt. Knacka dörr. Stå på torg och gapa i mikrofon om helvetets eldar och himelens änglar. Turn or burn. Alla måste ju bli utsatt för chansen att välja!
Då ville jag verkligen inte vara med.

Det ledde mig ner i en ännu djupare depression där hela min identitet rubbades. Jag vågade inte medge för varken familj eller vänner att jag inte ville tro längre. Inte vara kristen. Utan försökte ge ett sken av att jag trots allt mitt tvivel ändå var säker. På ett sätt var jag väl det(svårt att skaka av sig en sån hörnsten i sitt liv), men samtidigt inte.

Mycket av ovanstående är fortfarande sant idag. Jag vill inte bli placerad i det kristna facket. Speciellt inte i frikyrkofacket. Men en sak har förändrats, som gör att jag faktiskt har hittat en starkare tro på bibelns budskap än jag någonsin haft.

Jag tror inte på helvetet.

Jag tror att det är sant att Jesus dog för att ALLA människor.

Jag tror alltså att Gud vill ha alla människor i himlen, oavsett om de lyckats tro på det i den här världen eller inte.

Och det är vad många av de första kristna verkar ha trott. Det här är ingen nyhet, men det är bortglömt/ignorerat/anses ha för dålig ”rätta sig efter ledet”-kraft.


Några böcker i ämnet, med poänger jag tagit från dem:

Kärleken vinner (2011), Rob Bell, Libris

En fantastiskt bra bok, som leder läsaren väldigt smidigt fram till slutsatsen att alla människor är räddade, och välkomna i himlen. Jag var skeptisk, arg och bitter när jag började läsa. Jag flög när jag bara kommit halvvägs. Några poänger jag fortfarande minns:

  • Jesus får flera gånger frågan vad man ska göra för att gå in i Guds rike. Hade en pastor idag fått den frågan, skulle hen med stor sannolikhet svara: “Du ska med ditt hjärta tro, och med din mun bekänna att Jesus är herre”, samt att man ska döpas i Jesu namn.
    Jesus gör inte det. Han ger olika svar, olika vägar, olika lösningar till samtliga personer. Och slutsatsen blir: Ingen människa kan själv göra något för att gå in i Guds rike. Det är Jesus som gjorde det på korset.
  • Rob Bell talar även om en skillnad på Guds rike nu, och Guds rike då(efter döden). Valet att leva med Jesus idag, och vad det kräver av oss, samtidigt som evigheten i himlen är gratis för oss alla. Utan krav.
  • De kristnas uppdrag: Istället för att rädda människor från ett helvete DÅ, rädda dem från det helvete på jorden som så många upplever varje dag. Det som Jesus gjorde.
  • En bok värd att läsa.

Universalism the Prevailing Doctrine of the Christian Church During Its First Five Hundred Years (1899), John Wesley Hanson

Efter Rob Bells Kärleken Vinner kände jag ett sug att få mer än bara bibliska tolkningar under fötterna. Jag visste inte om jag vågade tro på det. Folk kan trots allt tolka in lite vad som helst i bibelns texter. Då hittade jag den här boken. Ett gediget verk, massor av jämförelser mellan texterna från kyrkofäderna som grundade den kristna teologin från ca år 70 fram till år 500. Nedan följer ett gäng slutsatser så långt jag hittills kommit i boken.

  • Under första århundraden efter kristi födelse, finns det i kristna texter inga tydliga referenser till en evig plåga. De nytestamentliga texterna inkluderat. Inom de judiska texterna finns inte heller denna världsbild. Översättningen är svår och tvetydlig.o
  • Av de första kyrkofäderna är majoriteten uttalat sk. Universalister, de som tror på en universell räddning, och speciellt bland de grekiska kyrkofäderna & första kristna var detta utbrett. De som läst texterna i originalspråket, och levt nära den kultur där det utspelade sig.
  • Apostlarna missionerade till ”hedningar”, icke-judar, romare, och andra och bland dem så var ”paganismen” utbredd, och inom denna livsåskådning fanns det sedan länge en idé om evig plåga för de elaka. Kristendomen var inte lika organiserad då som den är idag, och varken nya testamentet eller tydliga riktlinjer för kristen teologi var sammansatt, därför följde dessa idéer med in i kyrkan med de konverterade hedningarna, och har efter tid även påverkat/korrumperat kyrkans teologi.
  • Där flera kyrkofäder pratar om domen, används främst ord som snarare bör tolkas som en ”korrigerande” handling, än ett plågande straff.
  • Det sätt vi talar om helvetet idag, härstammar tillbaka till 1600-talet, och protestantismen. Inom katolicismen från ca år 400(när idén om ett förgörande straff börjar ta form) talar man om att människan kan bli räddad post mortum genom nära & käras bön om syndernas förlåtelse.
  • Det finns texter som menar att kyrkofäderna valde att inte predika budskapet om en universell räddning, för att få folket att rätta sig i ledet och få bukt med samhällsproblem. Att få folket att sluta göra elaka, brottsliga, ondskefulla handlingar om det fanns risk för en helvetesdom för det beteendet.
  • De första kristna beskrivs som människor som spred glädje kring sig. Den plågade, ”martyr”-bilden av kristna, som senare dominerade inom katolicismen, börjar inte framträda förrän efter ca år 400. I katakomberna under Rom där de första kristna är begravda, både martyrer och andra, är det symboler, och texter om hopp inristade, till skillnad från de romerska gravarnas texter. En symbol som återfanns, var en bild av Jesus, omringad av får, med en get över axlarna.
    Detta återspeglar inte människor som trodde att de som inte trodde skulle hamna i evig plåga. De trodde på de glada nyheterna om syndernas förlåtelse för alla. Inte bara lammen, utan även (de onda)getterna.
  • Idén om ett helvete börjar främst ta form efter att texterna börjat översättas till latin.

Jesus and Hitler: Salvation For The Worst Of Us, Salvation For All Of Us Through The Savior Of The World, Wes Fahlenkamp

Jag hittade Wes Fahlenkamp genom podcasten “Pastor with no answers”. Han gjorde väldigt dåligt intryck, och kunde inte få fram sin poäng(värden Joey Svendsen gjorde det inte lättare för honom heller). Det jag läst av boken har hållit ungefär samma defensiva ton som han höll under podcasten, och jag tyckte det var jobbigt att läsa. Så jag har lagt den åt sidan så länge. Men två poänger har jag fått med mig:

  • Ett kapitel ställer frågan “Får inte Gud som han vill?”. En väldigt bra fråga att ha med sig. Vill inte Gud att alla människor kommer till himlen? Vad är syftet att skapa nya människor, om majoriteten verkar gå en plågsam evighet till mötes? Är inte Gud allsmäktig? Är inte Gud… god?
  • Har källhänvisning till att majoriteten av de tidigaste kyrkofäderna var universalister, något som Kärleken Vinner påstod, utan källhänvisning.

I mitt eget grubblande, upplever jag det som att en pusselbit föll på plats. Bibelns budskap, och den övergripande berättelsen om människans fall och Jesu upprättelse, blev äntligen självklar och kraftfull.

Hade det varit så, att Gud gick hela vägen och själv dog på korset, för att sedan fortfarande vara i “underläge”, faller det enligt mig ganska platt om det krävs att man får tag på ”rätt” tro och i tro och handling ”ta emot” Jesus för att få tag på den ”ovillkorliga nåd” som enligt Bibeln inte kräver någon handling, men som enligt kyrkan idag trots allt alltså kräver en handling. Att ta emot.

Livet är en resa, och här är jag just nu. Jag vill att du respekterar det. Ge det en ärlig chans innan du förkastar idén, och respektera mig tillräckligt för att hålla en sansad, och nyfiken, ton om du tänkt kommentera detta på internet eller om vi ses.